Version 2.0

Jenni Laxén funderar på allt och inget, samtidigt som hon skriver om hur det känns att vara sjuk i leukemi och hur det är att komma tillbaka till "verkligheten".
Header

Tankar av tacksamhet

31 januari, 2015 10:36 | Skriven av jonlaxen i Okategoriserade - (Kommentarer inaktiverade för Tankar av tacksamhet)

Några dagar efter att du fått beskedet, var utsikterna väldigt dystra: Med behandling kunde du kanske få 3 månader, men då blir kroppen utsatt för de tyngsta gifterna du någonsin fått. Utan behandling så handlade det om en väldigt kort tid, kanske några veckor. Frågan löd: Skall du ta behandlingen och kämpa en sista gång, eller skall du försöka njuta av den tid du har kvar? Med tanke på allt du gått igenom tidigare visste jag inte vad du skulle välja. Jag skulle ha tackat för mej, dragit på stetsonhatten och ridit mot solnedgången. Men inte du. För du är en tuffing. Du stirrade döden i ögonen och döden blinkade först. Fan vad stolt jag är över att vara din bror. Så du väljer medicinerna. Tack för det! För du gav oss inte 3 inte 4,5,6 utan 9 månader! 3 ggr längre en läkarna vågade hoppas på. Och vilka fina månader det var. Trots allt skit. Så många fina minnen från en så relativt kort tid.

Många av minnena är av mor och far och våra underbara systrar och dina fantastiska vänner. Så mycket kärlek har jag aldrig sett, hört eller upplevt tidigare. Så mycket omtanke, så mycket kämpaglädje, så fina människor. Och alla önskar dom att dom gjort mer?! Dom satt med dej, dag ut, dag in. Vid din sida. Både hemma och på sjukhuset.

Dom skickade meddelanden från hela världen. Dom skickade presenter och teckningar och fotocollage till avdelningen. Dom översvämmade Facebook med meddelande så att Facebook antagligen har ett par dedikerade servrar där det står ”messages for account Jenni Laxén” på. Dessa vänner som skaffade dej en moped. Som gjorde en insamling så att du kunde göra något kiva. Dessa underbara människor som ständigt hjälpte till. De hämtade mat åt dej, de gjorde en t-skjorta med en logo på en solros med texten ”världen behöver Jenni”, de gjorde en julkalender åt dej där de varje dag hämtade en överraskning åt dej, de ordnade en julsångs-konsert under din balkong! De gjorde allt detta och mycket mer och sen undrar dom om dom kunde göra mera?!? Hur kan man ha så fina vänner?

Dom säger att du gav dom så mycket energi. Men tänkte dom någonsin hur mycket energi dom gav dej? Du var en, dom är flera hundra. Utan dom skulle du inte ens ha klarat av första fighten för så länge sen. Tack vare dom så blev det nästan tio år till! Det finns inte ord att beskriva hur fina människor ni är. Det spelar ingen roll vad man gjorde, på vilken grej man var med eller inte. Hon visste att ni fanns. Det räckte. Det gav henne mod. Det gav henne hopp. Det gav henne viljan att leva och kämpa oberoende hur ont det gjorde.

Jag är evigt tacksam till er alla. Mor, Far, Jannika, Iara, Ninn, Mariana och Tove ni var ljuset i Jennis mörker. Ni stöttade henne när hon hade det svårt. Ni var där för henne vad hon än behövde. Hur jobbigt det än kändes, hur tungt det än var, så var ni där. Ingen kunde ha önskat sig en bättre familj.

Martina, utan dej skulle jag aldrig klara av detta. Jag älskar dej och är tacksam för att du finns här för mej. Jag är glad för våra barn, som vet hur man ska trösta pappa. En kväll vid årsskiftet när jag kom hem efter en tung dag på Terhohemmet, så kom min äldsta son fram till mej och utan att säga något, bara kramade mej! En lång och varm kram. Träff, sjönk. Strax kom också min dotter och min yngsta son med i kramen. Det behövde jag. Just då, var det det bästa som kunde hända. Tack mina barn för att ni är så underbara!

Jag är likväl evigt tacksam till alla mina och Jennis vänner. Ni gjorde så mycket mera än någon någonsin hade kunnat önska. Ett tack räcker inte. Evig tacksamhet räcker inte heller. Jag står i tacksamhets skuld till er alla och jag skulle vara ärad om jag någon gång skulle få en möjlighet att betala tillbaka ens en liten del av den.

-lillebror

803 dagar frihet

16 januari, 2015 10:49 | Skriven av jonlaxen i Okategoriserade - (2 kommentarer)

Jag minns när du ringde, jag visste vad det var redan innan jag svarade.  Jag satt i eftermiddagsrusningen. Du sa att du var på Mejlans och jag sa att jag är där på fem minuter. Du hade inte fått beskedet ännu när jag anlände, men vi visste nog båda hur det skulle låta. Vi fick vänta en god stund på läkaren och bläddrade smått nervöst igenom de knapra tidningsutbudet i väntrummet. Under alla dessa år har vi lärt oss att automatiskt sysselsätta oss i väntan på läkare så att man inte kryper längs med väggarna. Känns det som att tala, så talar man. Känns det för att tiga, så tiger man. Men för att hindra att nervositeten och pessimismen får övertaget skall man hålla sej sysselsatt. Ibland är det lättare, ibland svårare. Då var det inte speciellt lätt. Jag plockade upp en tidning som var 3-4 år gammal. Den var inte speciellt intressant, förutom då det faktum att den var väldigt gammal för en veckotidning.

Du ville tala med läkaren i enrum, det gjorde du då första gången också, för så länge sen. Då väntade vi också tillsammans på beskedet. Men det här kändes så mycket värre. För nu visste vi mycket mera. Så mycket mera. För mycket mera.

Läkaren kom och ni gick in. Jag blev och sitta i väntrummet på polikliniken med ganska många andra. Men jag var den enda som, så fort dörren gick fast bakom er, började gråta. Riktigt ordentligt. Dom andra funderade nog vad som hände. Men så ryckte jag upp mej, jag var ju här för att stöda dej, inte tvärtom. Så när du kom ut igen, så försökte jag iallafall att se ut som om jag inte gråtit hela tiden.

Du kom och satt dej bredvid mej och berätta vad läkaren sagt. Den är tillbaka. När vi hörde att cancern förnyats kändes det som att falla handlöst från skyarna mot ett berg. Det knyter sig i magen för att man mår illa. Tankarna rusar genom huvudet; hur ska jag förhindra detta? Vad kan jag göra? Ingenting. Jag kan inte göra någonting. Enda jag kan göra är att hålla dej i handen medan vi faller.

Du sa något om att det inte finns något hopp, men jag sa att om nån kan så kan du. ”Vi gör fast världsrekord i att slå tillbaka cancern, om det behövs” sa jag. ”Det blir lättare Tredje gången” sa jag också (för att ibland hjälper det att säga dumma saker). Då skrattade du faktiskt, mellan tårarna, men det var nog mer åt min envisa dumhet än åt skämtets kvalité.

Det blev direkt upp till avdelningen utan att gå hem emellan.  Inte en minut att förlora. Fast då kändes det ju som om man just förlorat ALLA minuter. Vi gick upp till avdelningen själva, vi visste ju vägen. Du fick ett rum och jag ringde mamma. DET är inte ett samtal man vill ha. Det blir inte lättare för att man hamnat göra det förut. Eftersom mamma är mamma hela dagen, så hon skulle hämta lite av Jennis grejs när hon kom. För så gör en mamma. Gulliga, fina mamma.

Vid något skede åkte jag hem. Tankarna snurrade snabbare än bilen. Vad det här det? Var det allt vi fick? Eller är det ett falskt alarm? Hurdana behandlingar blir det? Blir det behandlingar överhuvudtaget? Hur ska jag övertyga Jenni att kämpa för livet när sannolikheten att överleva detta är så låg att ingen vill räkna ut procenten?

Nästa dag när jag kom och hälsade på dej, gick jag via polikliniken och överräckte en plastkasse full med diverse tidningar. Det är tillräckligt otrevligt att sitta och vänta i väntrummet utan att behöva läsa 3 år gamla tidningar. Du blev, liksom personalen, glad över min lilla återvinningsidé. Jag rekommenderar alla att göra det samma nästa gång ni går nånstans som har ett väntrum. Ta med några tidningar för egen glädje, men lämna där dom när ni far.

803 dagar fick du leva fritt i Version 2.0. Jag vet att du njöt av varenda en av dom. Man kan inte köpa 803 dagar för alla pengar i världen. Men man kan få dom om man har en syster som donerar stamceller. Vad säger mera att man älskar någon än det? Här har du dom celler som gör mej till mej. Ta dom och fortsätt leva. Tack Jannika för att du gjorde det. 803 gånger tack!

-lillebror

Ett brev till min syster

10 januari, 2015 08:34 | Skriven av jonlaxen i Okategoriserade - (8 kommentarer)

Den 3 januari 2015 somnade vår älskade Jenni in lugnt och fridfullt.
Hon har det bra nu. Ingen mer smärta, inga fler behandlingar, bara lugn och ro.
Hon var aldrig ensam, vi stod vid hennes sida in i det sista.

Några dagar efter vårens diagnos, när stämningarna var som dystrast skrev jag ett brev åt Jenni som jag hämtade till henne till sjukhuset. Jag lovade henne att publicera det sen, efter.. efter att hon gått vidare. Här är det nu.

Den 20 Mars 2014

Till min syster,

Du är den positivaste människa jag någonsin har känt. Du strålar av energi och alla i din närhet blir glada i ditt sällskap. Man kan sätta dej i vilket sällskap som helst och du har fått vänner på mindre än fem minuter.  Jag känner ingen som du. Du är en solros bland maskrosor. Ditt skratt smittar alla och vi skrattar alla med dej.

Nu ska du lämna oss, lämna mej, och det suger mer än jag kan beskriva, men jag tänker inte vänta tills du är död för att säga hur mycket du betyder för mej. Jag har sett upp till dej hela mitt liv. Först fysiskt, men främst med avund i ögonen: ”Hur kan hon allt det där? Hur gör hon?” När vi var små försökte jag efterapa dej bäst jag kunde, men det var inte alltid så lätt, du var äldre och det var lättare för dej.  När vi blev äldre blev efterapningarna mindre, men jag har fortfarande dej som förebild t.ex. med tanke på att skapa kontakter och nätverka. Eller att pröva på nya och ibland lite annorlundare saker.

Jag har alltid beundrat dej för att du flyttat ut i världen och prövat på nya saker, medan jag aldrig fick mod nog till det. Att du sedan ännu lyckas lära dej varje lands språk du bosätter dej i, över går lite min förmåga att förstå, men det berättar om vilken enorm kapacitet du har att ta till dej nya saker och skapa nya kontakter vart du än går.  Nackdelen med att du flytta till Sverige, Schweiz, Italien, Spanien och Tyskland är att jag inte alltid hade lika nära kontakt med dej som t.ex. under studietiden då vi bodde nära varandra och kunde komma över på spontan-besök utan orsak. Sedan satt vi uppe och snackade till mitt-i-natten om allt och alla.

”De gudarna älskar dör unga” sa dom gamla grekerna.  “- Det vill jag inte! Lämna min syster ifred och sluta älska henne, hon är min!” Vill jag skrika över hela stan. Fast en så fin människa som Dej, kan man inte ha för sej själv. Det vore ett brott mot mänskligheten, om något.  De får mej att tänka på en av dina favoritförfattare Astrid Lindgren och hennes bröderna Lejonhjärta. Det var en av mina favorithistorier som barn. Kanske du nu ska till Nangijala, vem vet? Men kan tänka mej att ifall dom behöver hjälp där, är du den första dom “ringer” till. För vem annan kunde lysa upp världen så som du? Kanske vi syns där en dag, så reservera en plats i solen åt mej, systra mi.

Jag älskar dej och kommer alltid att sakna dej,

Lillebror

 

Hon bad mej fortsätta skriva i hennes blogg. Det ska jag göra, men jag ska inte ta över bloggen. Den är Jennis. Jag skriver bara några inlägg som jag lovat.

The bitch is back

22 november, 2014 01:57 | Skriven av Jenni Laxén i Okategoriserade - (24 kommentarer)

Ungefär två sekunder efter att jag publiserade mitt relativt positiva blogginlägg i början av september, ringde hematologen från Mejlans och frågade mig med en mycket allvarlig röst om jag var någonstans där jag kunde sätta ner mig och fortsatte mer eller mindre i samma andetag att leukemin kommit tillbaka och att jag redan nästa dag skall komma in till sjukhuset och diskutera saken närmare.

Jusså, tänkte jag och började fundera på allt som (än en gång) skulle måsta ordnas upp, läggas i källaren, samtal jag skulle ringa etc.. Det som däremot kom fram nästa dag under samtalet med (den till synes ”livrädda”) läkaren, var att det denna gången var allvar riktigt på riktigt och att de ansåg att inga traditionella sytostatikabehandlingar intravenöst skulle hjälpa, eftersom det bara var tre månader sen jag hade fått liknande behandlingar (i mars-juni) och att behandlingarna ju endast hade hållit leukemin borta en alltför kort tid. Så min visshet om att allt kommer att bli bra, som jag alltid haft hittills då jag tidigare blivit behandlat för lymfom och leukemi, flög ut genom fönstret på två röda sekunder! Läkarnas strategi den här gången var inte att få mig frisk, utan att försöka förlänga mitt liv. Vaddetnusenbetyder?!?

Hösten har varit mycket jobbig sen dessa samtal i början av september. Jag är fortfarande jätte nöjd med servicen jag fått av läkarna på Mejlans sjukhus, men de rår ju inte på allt här i världen, även om de absolut försöker sitt bästa. Jag har fått alternativ cytostatikavård hela hösten; istället för att ligga på avdelningen på sjukhuset och få intravenös cytostatika, så har jag fått vara hemma och äta två olika experimentella mediciner i pillerform, samt varit inne på Mejlans för Vidaza-sprutor varje dag i en veckas tid per månad. Medicinerna har fungerat såtillvida att cancercellernas antal i blodet har gått ner, men samtidigt har även alla andra blodvärden gått ner, så jag har åkt in till sjukhuset mer eller mindre varannan dag för att ”tanka” både hemoglobin och trombocyter.

Mina vita blodkroppar har varit på noll i flera månader, dvs jag hade till slut absolut inget immunförsvar, vilket för tre veckor sedan ledde till att jag fick nån mystisk infektion och hamnade in på avdelningen där de intravenöst gav mig över 8 antibiotika 24 timmar i dygnet i nästan två veckors tid. Mitt inflammationsvärde var i skyarna (närmare 400, då det vanliga är < 3) och till slut fick jag lunginflammation på köpet. Såhär efteråt har jag hört att både läkarna och mina närmaste var oroliga för att jag inte skulle komma levande ut därifrån, men det var aldrig en del av min plan. Jag hade hela tiden i tankarna att jag ännu skulle hem i egen säng, så jag var aldrig rädd för slutet just då och där.

Under min vistelse på sjukhuset kom jag och läkarna dock överens om att avsluta all cancermedicinering, eftersom det tär så förfärligt på min kropp och sist och slutligen inte hjälper så speciellt mycket, eftersom de sjuka cellerna ändå hittar rum att växa i benmärgen. Nu är det alltså bara palleativ vård som gäller för mig dvs smärtlindring. Jag hoppas iofs att jag ännu får lite mera krafter de kommande dagarna och veckorna, så att jag skulle orka göra lite mera aktiviteter och sedan kunna fira julen i ett vitt sagoland. Längre än så vågar jag varken tänka eller hoppas. Så frågan om jag tänker på en vanlig existens och hur det skall gå med jobbet eller annat ”vardagligt” finns helt enkelt inte längre. Mina tankar är betydligt jobbigare än så och koncentrerar sig mest på att orka ta mig igenom dagen och planera min begravning och andra relativt tunga frågor, som inte riktigt är vardagsmat för de flesta människor. Samtidigt känns det ju totalt absurt att jag sitter och planerar min egen begravning och vem som skall bära kistan och vilken musik som skall spelas, men det är mitt ”projekt” just nu, som jag gärna får klart innan jag dör, så att mina närmaste inte måste ta hand om allt efter min bortgång. Det blir otroligt jobbigt för dem so wie so, så om jag kan hjälpa till med något litet, så gör jag det mer än gärna. Det som fått mig att orka de senaste månaderna och veckorna, är absolut det stöd jag fått just av min familj och mina vänner 24 timmar i dygnet, hela veckan lång! Utan dem skulle jag troligen redan bara vara ett minne blott. Så fortsätt heja på mig, så att jag orkar ännu längre! <3

Nu när det är Allhelgonahelg och allt, så är det väl naturligt att tala om döden? Genom att klicka på länken nedan kan du lyssna på en intervju om bl.a. min inställning till döden, som sändes i radio X3M idag.

http://svenska.yle.fi/artikel/2014/11/01/hon-har-doden-bakom-hornet

 

”Kom våren, kom skratten, kom tårarna om natten.
Låt mig vara, låt mig vara, litet till, jag är, jag är inte beredd att gå än.
Låt mig finnas, låt mig finnas, litet mer, jag är, jag är inte beredd att dö än, inte än!”

 

Jag vet inte hur många gånger jag lyssnat på den här sången, speciellt orden här ovan, och sjungit med i texten, gråtit så ögonen värkt och tänkt att just precis så känner jag! Nu känns dessutom orden mera aktuella än någonsin. Så jag sätter på sången från början igen och sjunger med så högt så det värker i lungorna.

 

Lyssna på hela Vårens första dag

Ingemansland

3 september, 2014 03:22 | Skriven av Jenni Laxén i Okategoriserade - (Kommentarer inaktiverade för Ingemansland)

Juni 2014

Vi tycker du ska gå hem nu och leva ett normalt liv, säger läkaren.

Ursäkta, vadåförnåt?

Resultaten från benmärgsprovet är såpass positiva att vi läkare tänkte att det inte är någon idé att ge dig en tredje cytostatikarunda, eftersom din benmärg har haft så svårt att återhämta sig, speciellt efter den andra rundan.

Men alltså vad betyder ”leva normalt”?

Gå hem, ät vad du vill, gör vad du vill, njut av sommaren. Tänk inte på oss och på sjukhuset på en tid.

Nehhe, men det är ju lätt. Inte! Ena dagen berättar ni att jag står vid dödens port och nu plötsligt, bara någon månad senare, ska jag bara tacka för mig, glömma bort det onda och gå hem. Näeru, så där lätt funkar det ju inte!..det sista sa jag naturligtvis inte till läkaren, men det var så jag tänkte. Hur kunde de tro att min hjärna skulle hinna med dylika kast mellan liv och död och ångest och panik för att i nästa sekund plötsligt vara tillbaka i de levandes böcker på heltid? Näe!

Jag känner inte igen var jag är. Det måste vara ett ingemansland mellan två länder som inte är de bästa av bröder. Ett kalhugget område mitt i skogen, lite sådär som vid vår östra gräns. Där går jag omkring med solen i ögonen och vet inte riktigt åt vilket håll jag ska gå och vad som gömmer sig i skogen eller bakom första bästa träd. Betyder en vändning åt höger att jag får 40 friska år till och en vänstersväng att leukemin skrattandes kommer tillbaka helt för fort? Påverkar mina personliga val sjukdomens eventuella återkomst? Kan jag med mina aktiva val påverka om jag insjuknar i framtiden eller inte? Jag vet inte vad jag skall tänka, göra eller hur jag skall gå vidare, så jag ger mig själv lov att ta ett mental sommarlov. Glömma allt som har med leukemi, cytostatika, behandlingar och sjukhus att göra, förtränga tankarna om den otroligt ovissa framtiden och bara njuta av sommaren. I september skall jag igen ta tag i saker och ting, kontakta en näringsterapeut, en psykolog, börja jumpa och simma och kanske äntligen spela tennis ( i mån av krafter). Men tills dess tänker jag bara njuta av landeliv, släkt, vänner, sommar, sol, bastu och hav. Inga mörka tankar, bara en ljus bubbla.

..nu har då september börjat och jag har kommit ut ur min bubbla och springer igen hos läkaren (som ena dagen säger att det inte finns nästan nå’t kvar av sjukdomen, medan de nästa dag säger att det nog behövs medinicering. Man blir tokig med mindre). Nu gäller det igen att gå på prov efter prov och se hur länge kroppen orkar kämpa emot leukemin, som hela tiden står i skuggan och lurar.

Måndagsexemplar?

25 maj, 2014 02:09 | Skriven av Jenni Laxén i Okategoriserade - (En kommentar)

Jag undrar om jag är en produkt för andra sorteringen (kakkoslaatu)? En glasvas från Iittala som inte duger att säljas till fullt pris, så man säljer dem till rabatterat pris direkt från början.

Eller kanske ett måndgsexemplar från en bilfabrik, där alla är trötta på måndag morgon och en massa små grejs som kan gå fel, går fel. Just pga av att det är måndag. Ingens favoritdag.

Måndagsexemplar kommer med fel och brister och måste repareras med jämna mellanrum. Mycket oftare än kollegerna som gjorts under resten av veckan. De exemplaren vet bara inte vilken tur de har att inte ha blivit ihopsnickrade en måndag. De får köra på utan att alltför ofta måsta tas in på check och reparation och i värsta fall helombyte av inredningen. De flesta måndagsexemplaren är redan vana vid detta, men tycker ändå kanske inte att det sist och slutligen är så roligt, men skulle iofs aldrig önska någon av de andra produkterna samma öde. För det är inte speciellt roligt att vara ett måndagsexemplar. Även om åtminstone detta exemplar gör sitt bästa att se positivt framåt och hoppas på att bilservicen än en gång klarar av att få bort all smuts och rost från plåten och fixa motorns innersta väsen, så att exemplaret kan köra vidare i många, många kilometer till!

Gammal i gamet

23 april, 2014 02:07 | Skriven av Jenni Laxén i Okategoriserade - (7 kommentarer)

En sån psykisk stress. Att måsta vara på sjukhuset före klockan 8 på morgonen, för att hinna med på morgonens labbrunda. Detta för att de ska ta benmärgsprov under förmiddagen och läkarna helst vill ha mina blodvärden före de börjar ”borra” i mig.

Idag gick det ovanligt bra, det är ju så ljust på morgnarna redan, så vi var på sjukhuset redan 20 före 8. Laboratorietanten kom kl.8, men hade inte alla 21 provtuber med sig, så jag fick snällt vänta i en timme till. Efter att tant nummer två varit inne och tagit provena, gick vi ” ut och gå” i avdelningens ca 150 m långa korridor. Då jag såg sjuksköterskan som hade ansvar för mig idag, bad jag henne ge mig en Diapam före benmärgsprovet, eftersom det lugnar ner en på ett skönt sätt (ingreppet är inte så farligt och man blir van vid det efter x antal gånger, men allt som oftast erbjuder de lugnande medicin ändå). ” De brukar normalt ge mig 10mg, men det räcker nog med 5mg idag”, sa jag till sjuksköterskan, van som jag var att få lugnande innan ingreppet. Sist sov jag i tre timmar, eftersom Diapamen gjorde mig så lugn och trött.

En stund senare kom läkaren, sjuksköterskan och en från laboratoriet för att utföra benmärgsprovet. Då låg jag redan mycket avslappnad på sjukhussängen och de kunde sätta igång direkt med att bedöva mitt vänstra höftben och huden runtomkring. Då läkaren skulle gå in med ”borren”/ nålen (eller ”vapnet” som jag kallar det), knep det till, vilket betyder att bedövningen inte ännu tagit ordentligt. Vi väntade en stund till och så kunde proceduren börja; läkaren går in i höftbenet, suger upp vätska, som sedan experten från labbet snabbanalyserar för att se om det kommit tillräckligt med fragment från själva benmärgsvätskan, eller om det bara kommit blod. Idag hade vi lite otur, och efter fem försök på lite olika ställen, sa läkaren att det nog är bäst att försöka gå in via bröstkorgen, eftersom det där ibland kan vara lättare att få tillräckligt med själva vätskan.

Jahha. Då hjälps inte annat än att vända på sig, blunda (för vem vill nu se ”vapnen” de använder för att gå in i bröstkorgen på en??) och vänta på att bedövningen (som egentligen är det obehagligaste och gör absolut mest ont) ska börja verka, så att läkaren kan börja ingreppet. Den här gången hade vi tur och det kom benmärgsvätska direkt på första gången, så läkaren kunde från samma ställe ta alla tre prover som behövs för att göra testerna för att kunna analysera om cytostatikabehandlingen hjälpt eller om det finns kvar några rester av leukemin i kroppen.

Efter ingreppet somnar jag nästan direkt, Diapamen har gjort sitt. Nu gäller det bara att vänta på svaren från ingreppet, så att läkarna kan bestämma hur vi ska gå framåt.

Den väntandes tid är lång…

Jag har svaret

21 april, 2014 04:16 | Skriven av Jenni Laxén i Okategoriserade - (6 kommentarer)

”Vem ska trösta Knyttet?” undrade jag. I min ensamhet i nattens mörker på sjukhuset. Då allt känns extra jobbigt och man nästan blir lite mörkrädd. Inte mörkrädd som ett barn, men rädd för tankarna som kommer krypande i nattens tystnad. Då ingen kommer och avbryter en och drar upp en ur dessa jobbiga, och oftast inte helt realistiska, tankar.

Men nu har jag har svaret på frågan- alla ska trösta Knyttet! Det otroliga stöd och den kärlek som både min familj, mina vänner, men även mer eller mindre okända människor visat mig efter blogginlägget, har överrumplat mig. Att det är så många som bryr sig och hör av sig! Som peppar mig och skickar positiv energi, kämpakramar, skratt, tårar, empati, mat, pussar och ömhet. Jag skall aldrig känna mig emsammast i världen mera. Hur skulle jag kunna göra det? Med en så enorm och aktiv hejarklack? Näe!

Nästa gång jag ligger där i sjukhussängen och det är dags att släcka lamporna och mörkret lägger sig över rummet, då ska jag tänka på alla er härliga, underbara människor som bara vill mig väl. Då kommer den där skyddande konkongen att bildas, men nu får jag inte klaustrofobi och känner att den kväver mig, utan den lägger sig under mig, som en skyddande vagga och jag kan somna i lugn och ro, utan att behöva få obehag eller vara rädd för nattens mörka timmar. Jag är skyddad och ni håller alla mig om ryggen och stöttar mig genom nattens mörker. Men även genom dagens ljus. Alltid. Hela tiden.