Hösten 2011

– ”Ursäkta, vad var det du sa att du sa?!?”

– ”Alla tecken tyder på att du har Akut Myelomisk Leukemi.”

– ”Öööh, okej… Vad betyder det?”

– ”Det är en aggressiv form av leukemi och vi bör börja behandlingen så fort som möjligt.”

– ”Ursäkta, kunde du repetera namnet på leukemin?”, jag tänkte att jag måste komma ihåg namnet på sjukdomen, eftersom jag visste att jag strax skulle måsta repetera det för mina närmaste.

– ”Akut Myolomisk Leukemi- AML.”

– ”Men hur är det möjligt? Jag som trodde att det skulle vara lymfomet som kommit tillbaka om det nu var så att jag skulle råka insjukna i cancer igen.”

– ”Jaa, nu är det ju så att..” blaaablaablaaa..

Vid det här laget hade jag så svårt att uppfatta vad läkaren som ringde mig sa, att jag tror att jag helt enkelt stängde av hjärnan. Jag kommer ihåg att hon bad om ursäkt för att hon ringde så sent en fredag eftermiddag och förstörde mitt veckoslut, medan det enda jag kunde tänka på var hur tacksam jag var att hon valde att ringa just då och inte på måndagen; då hade jag nämligen varit tillbaka i Berlin där jag bodde och jobbade. Jag vill inte ens tänka på hur jag hade hanterat chocken i det fallet och på paniken jag hade känt om hur jag skulle ta mig hem till Finland. Helst på fem röda sekunder. Jag tror jag bara skulle ha hoppat i en taxi, åkt raka vägen till Flughafen Tegel och hoppat på första bästa flyg mot Norden. Kosta vad det kosta vill.

– ”..kunde du komma in redan på tisdagen så att vi kan påbörja cytostatika-behandlingarna så fort som möjligt?” Plötsligt var jag tillbaka i samtalet med läkaren.

– ”Mmm, visst, inga problem. Vad var det leukemin hette nu igen?”

Jag gick längs Runebergsgatan och var på väg mot busshållplatsen på Kampen för att åka till mamma när telefonen hade ringt. Efter att vi lagt på, var min enda tanke att jag inte fick börja gråta i bussen, utan jag fick lov att vara stark i 10 minuter till. Jag undrar hur jag inte föll ihop som en liten våt klump på gatan eller varför jag inte hoppade på en taxi? Men det föll mig liksom inte riktigt in. Bussen skulle jag ta och behärska mig skulle jag också! Några tårar rann iofs i stilla mak under solbrillorna, men hysterisk var jag inte. Det var först när jag öppnade dörren hos mamma som det plötsligt kändes att jag inte kunde andas, knäna vek sig under mig och tårarna började flöda. Jag hulkade och grät och fick inte ur mig ett vettigt ord, även om jag tappert försökte. Länge. Mamma gjorde sitt bästa för att få ur mig vad som hade hänt, men det liksom inte bara gick att tala. Aldrig har jag gråtit så häftigt, inte ens då jag första gången fick diagnosen cancer..

Kanske berodde det på att jag insåg hur j*kligt det skulle bli, eftersom jag redan en gång varit med om cellgifter och långa sjukhusvistelser och restriktioner i vem man får träffa och när och vad man får äta? Eller att livet går vidare på utsidan, medan man själv ligger i en sjukhussäng och inte kan annat? Någon trycker på paus-knappen i ens liv, utan att man själv bett om det. Som sången går; ”Dansa. Pausa. Dansa. Pausa”. Eller, ”Lev. Pausa. Lid. Pausa”.

Fast det visade sig att jag egentligen bara visste halva sanningen! Lymfatisk cancer (eller ”suurisoluinen B-solu lymfooma”) som var diagnosen för 7 år sedan, kunde nog sist och slutligen inte helt jämföras med AML och vad allt behandlingen av den innebar och alla risker och restriktioner och mediciner och sidoeffekter och illamående och värken, argh den eviga värken! Och tiden, speciellt tiden som bara flöt förbi, medan jag måste ligga på sjukhuset och inte ens få gå ut från avdelningen p.g.a. smittorisken. Och allt som en stamcellstransplantation för med sig. Det kan man kalla tungt.

Men det tar vi en annan gång, historien är nämligen mycket lång.