Version 2.0

Jenni Laxén funderar på allt och inget, samtidigt som hon skriver om hur det känns att vara sjuk i leukemi och hur det är att komma tillbaka till "verkligheten".
Header

Författararkiv: Jenni Laxén

Tänk vad naturligt det kan kännas

november 10th, 2012 | Skriven av Jenni Laxén i Okategoriserade - (4 kommentarer)

Hösten 2011

Jag vet inte riktigt hur diskussionen började, men det kändes som den naturligaste saken i världen att diskutera min begravning.

Det var en solig höstdag och pappa satt i fåtöljen vid fönstret och mamma satt vid bordet där det, till städerskornas stora förfäran, hade samlats en mängd tidningar, böcker och blommor av plast (riktiga blommor var förbjudna på avdelningen, p.g.a. att de kan föra med sig små basilusker som inte är bra för patienter med lågt immunförsvar). Rummet måste nämligen städas exakt varje dag, så att allt skulle hållas så rent och hygieniskt som möjligt för mig och min rumskompis. Alla ytor skulle torkas av och ju mera grejs jag/ vi hade, desto svårare var det ju för dem att göra rent.

Jag satt med datorn i famnen på sängen och undrade lite sådär plötsligt var jag ska bli begraven. Finns det plats bredvid famo? Ja, det finns det, sa pappa. Bra, då vill jag bli kremerad och begraven bredvid henne!

Jag fortsatte med att säga att människor på min begravning helst inte skall klä sig i svart, utan i precis de färger de känner sig bekvämast i. Den tanken har jag faktiskt haft redan länge. Ända sedan K dog som 23-årig och hade bett sina föräldrar förmedla åt oss alla som skulle på begravningen att vi skulle sätta på oss något färggrant. Hon var ju ung och full av livslust och ville bli ihågkommen på samma sätt. Även om den begravningen var en av de jobbigaste sakerna jag gått igenom, så var det ändå på något sätt härligt att gå dit med en röd kavaj och en färggrann duk runt halsen.

Jag vill dessutom att ”Niin kaunis om maa” av Kari Rydman skall spelas som en av sångerna, la jag till. Sedan har jag lite tänkt att ”Rayando el sol” av Maná kunde vara en bra sång som speglar mina år i Spanien och alla härliga människor jag lärde känna där. Tänk så många gånger vi gått och sjungit på den sången på någon gata i Zaragoza eller gränd i Reggio Emilia eller på Skansen i Stockholm med la banda. Jo, den skulle absolut spelas! Dessutom en sång på franska och en på svenska, förstås. Kanske Stormskärsmaja eller Höstvisan?

Men den absolut viktigaste skulle ändå vara ”Niin kaunis on maa”, den är nämligen jätte speciell för mig. När jag var lite hade vi LP:n hemma och jag trodde att det var jag som var på fotot på LP:ns skal. En liten flicka med brunt hår och bruna ögon som stod vid vassen på en strand, lite nerklottad i lera. Jag tyckte mig komma ihåg att en sådan bild tagits av mig på stugan mamma och pappa hyrde i Bromarf.

Det var ju förstås inte jag på fotot, men sången är en av de underbaraste och sorligaste sångerna jag någonsin hört. Kari Rydman, som var musiklärare, skrev sången då en av hans små elever blev under bilen och dog. Det är hans/ hennes klasskamrater som sjunger i kören i bakgrunden. Kan det bli mera rörande? Jag kan fortfarande inte lyssna på sången utan att börja gråta.

Diskussionen om begravningar fortsatte med att mamma och pappa berättade vad de hade för planer för sin egna begravningar och ifall de ville bli kremerade eller inte och vilken slags musik de ville att skulle spelas i kyrkan.

Tänk såna saker man tänker på när livet krymper till en liten bubbla där ”päivä kerrallaan” (en dag i sänder) inte längre är ett ordspråk, utan rena rama sanningen..

Sedan var det kanske dags för lunch eller kaffe eller kanske en sköterska kom in i rummet och skulle ge mig eftermiddagsmedicinen. Men diskussionerna övergick helt naturligt i andra banor och dagen fortsatte med fokus på något annat ämne. Men även om jag för tillfället inte längre behöver planera min begravning och har satt reservationen bredvid famo ”på is”, så håller jag fast vid vad jag sade på sjukhuset. En sådan begravning vill jag ha. Och alla är bjudna!

 

Tänk vad det kan vara roligt, men ändå så tråkigt

november 6th, 2012 | Skriven av Jenni Laxén i Okategoriserade - (Kommentarer inaktiverade för Tänk vad det kan vara roligt, men ändå så tråkigt)

Vad vi skrattade, min syster J och jag första gången håret skulle rakas av mig. Det var hösten 2005 och de första cellgifterna hade börjat ge sig till känna. Då det gäller håret är processen ganska långsam; först märker man att dynan är lite hårig, sedan märker man att en massa hår fastnar i handen då man kliar sig i huvudet, sen följer att stora tofsar faller av då man är i duschen och tvättar håret..

Sjuksköterskorna rekommenderade faktiskt i ett ganska tidigt skede att raka av håret, så att det inte skulle störa så mycket då det lossnade. De hade helt rätt. Det är inte så fräscht att vakna upp på morgonen och märka att det vita dynvaret är mörkt av ens egna hårstrån. Dessutom blir man hela tiden påmind om sin sjukdom när man ser hårstrån överallt runtomkring sig. Det är dessutom betydligt skönare att inte ha nå’t hår att tvätta och torka och kamma, som jag kom att märka med tiden. När man knappt har krafter att gå på toa, hur ska man orka schamponera håret var och varannan dag?

Då jag (/vi) bestämt att det var dags att dra bort allt hår, hämtade min bror med sig sin rakapparat till sjukhuset, och min syster och jag satte oss i badrummet på andra sidan av korridoren från mitt rum och satte igång. Jag skulle aldrig ha klarat av att raka av min systers hår, men hon var modig och körde på. Vi skrattade som små barn hela vägen. Då det var klart utropade min syster; ”du ser ju helt ut som Kekkonen!” Och hon hade nog helt rätt; där satt jag skallig, med stora glasögon som hade mörka bågar. Hahahahaaa, kiknade vi. Aldrig hade jag trott att det kunde vara så roligt att bli skallig.

Nästa gång, hösten 2011 då det igen var aktuellt att raka av mitt hår, var det inte alls lika underhållande. Jag tyckte att jag redan sett min hårlösa skalle helt tillräckligt och även om pappa tyckte att jag hade en precis likadan skalle som min bror och att vi liknade varandra så otroligt mycket, kunde jag inte riktigt se det roliga i det hela.

Då jag märkte att mitt hår (som var längre än jag någonsin haft i hela mitt liv) började falla, bad jag mamma att raka av det. Hon sa att sjuksköterskorna säkert kan komma och göra det. Men fråga efter en rakapparat, så får du göra det, sa jag. De har säkert tid att göra det, upprepade hon. Äsch, du ska göra det, mamma!

Jag har ingen aning varför det var så viktigt för mig att just mamma och inte någon av sjuksköterskorna skulle göra det. Jag bara kände så starkt att det skulle vara hon. Kanske jag hade ”tvingat” min syster om hon hade varit där, men hon var av och an hemma i Frankrike då det var dags.

Vi skrattade inte alls lika mycket, mamma och jag, när hon rakade mig. Men det kändes ändå på något sätt skönt att få det gjort; nu var vi igång på riktigt (igen) och jag visste ju att skalligheten skulle spara mig enormt mycket ”arbete” med min personliga hygien.

Även om man fort blir van att vara utan hår och det estetiska aldrig stört mig och mitt hår nu redan vuxit sig ganska långt igen, så kan det ändå kännas störande att se människor med långt hår som de satt upp i någon härlig frisyr. Det kommer bara att dröja ca tre år innan mitt hår kommer att vara lika långt igen. Men att  använda peruk har aldrig varit min grej. Även om sjukhuset ger en s.k. check till en perukbutik där man fritt får välja peruk (oftast väljer människor en som så mycket som möjligt liknar den frisyr de tidigare haft), så går jag hellre omkring med inget eller kort hår än en svettig peruk som gör att du får så hett att du nästan svimmar. Dessutom tycker jag att den på allvar känns onaturlig och jag tycker mig känna att alla runtomkring glor på mig, för att de ”ser” att jag bär en peruk. Jo, nej tack.

Fast, detta är en liten detalj i en process där hårets varande eller icke varande inte är speciellt viktigt alls.

Att orka eller inte orka

oktober 31st, 2012 | Skriven av Jenni Laxén i Okategoriserade - (3 kommentarer)

Sommaren 2012

Tänk vad ens kropp kan ta stryk av att ligga sysslolös i en säng i flera månader! Inga muskler finns kvar, balansen har jag inte sett sen 2011 och kläderna passar inte, eftersom maten inte smakade på sisådär 8 månader.

Att försöka leva ett normalt liv (fast vad är nu egentligen normalt?) har visat sig vara lite av en omöjlighet. Man får ju göra det bästa av vad man har och jämför vi hur svag jag var under våren, så kan jag skatta mig lycklig på vad jag orkar nu.

Men, hur ska jag klara av att acceptera att jag inte klarar av att lyfta en väska eller matkasse eller orka hänga tvätt, något som förut var en ”tårtbit”?

Vad löjligt det känns att måsta få hjälp då man ska stiga på en (lite större och högre) båt.
– ”Om du skuffar på bakifrån och du drar i mina armar, så kommer jag nog i..”
Hur vuxet och självständigt känns det?  Sen att jag inte riktigt heller har något balanssinne får ju mig att verka som en mossig landkrabba.

Fast jag måste nog ge en guldmedalj åt alla som inser att detta bara är läget just nu, och hjälper mig med exakt allt som om det vore den vanligaste sysslan i världen. Även om jag känner mig som världens latmask.

Fast det bjuder jag på. Åtminstone en tid framöver.

De första veckorna och månaderna efter att jag kommit hem från sjukhuset och all fysisk ansträngning kändes totalt övermäktig (läs; att gå i duschen kändes som ett lika oöverkomligt hinder som att springa en maraton och tanken på att gå ut och gå fick mig nästan att gråta), kunde jag ändå känna att jag hade tur. Tur i jämförelse med dem som är gamla och har svårt att röra sig eller människor med rörelsehinder som aldrig blir bra. Jag visste ju att jag en dag kommer att kunna röra mig obehindrat igen (även om processen var lite väl långsam, om någon frågar mig). De andra har ju liksom ”ingen väg tillbaka”. Och nu vill jag absolut inte låta politiskt okorrekt, utan vill bara understryka att jag känner mig lyckligt lottad!

Fast ju flera månader som går efter cytostatika behandlingarna och transplantationen, desto svårare är det att komma ihåg att jag inte är riktigt frisk ännu. Som min psykoterapeut sa; även om jag på yttre sidan ser frisk ut så pågår det ett förskräckligt krig om herraväldet inombords där friska och sjuka celler strider och kroppen försöker komma över de otroliga gifter som den tagit emot och all skada de orsakat.

Men det känns som detaljer. Jag njuter ju så av livet igen!

På tal om val

oktober 29th, 2012 | Skriven av Jenni Laxén i Okategoriserade - (2 kommentarer)

Hösten 2012

Jag var ute på restaurang med ett par vänner i lördags. Fördrinkarna var urgoda och maten likaså. Under kvällen blev det naturligtvis diskussioner även kring det stundande kommunalvalet och andra val och hur man får rösta då man bor utomlands eller annars inte har möjlighet att gå till vallokalen. Då slog det mig att jag faktiskt de två senaste presidentvalen röstat på sjukhuset. Där ligger man i större eller mindre våndor på sitt rum och så kommer två snälla valövervakare skuffandes med ett litet bord med hjul. På bordet ligger en liten valurna, vallängden, en lista på de röstberättigade på avdelningen, en stämpel, samt kuvert dit rösterna läggs och sedan klistras ihop medan man själv tittar på. Så att allt ska gå rätt till.

Vilken ypperlig service!

Jag kommer ihåg att jag var som ett barn på julafton då det var valdag. Jag tror jag bad mamma hämta mitt pass till sjukhuset, om-uti-fall-att jag skulle behöva bestyrka min identitet. Sedan satt jag och väntade på valövervakarna med stor iver. Säkert sådär som småbarn när de väntar på julgubben. Jag har aldrig trott på julgubben, så jag vet inte hur det känns. Det att jag inte trott på julgubben beror inte på min otroliga intelligens, utan på att mina föräldrar tyckte det var fräckt att ljuga för barn. Jag kommer faktiskt inte ihåg om jag måste bevisa att jag är just jag, men å andra sidan så är det ju ganska osannolikt att det ligger någon annan i mitt rum än jag, eftersom jag inte fick gå ut därifrån.

Jag undrar om denna otroliga möjlighet att utöva sina medborgerliga rättigheter (/skyldigheter) finns i många länder? Jag har hört att man i t.ex USA förlorar sin rösträtt om man avtjänar ett fängelsestraff. Det förstår jag inte. I Finland vet jag att fångar har precis samma rätt att rösta som vem som helst annan. Man blir ju inte en o-medborgare bara för att man gjort något galet.

Men igår fick jag gå till vallokalen i solskenet och ställa mig i röstningsbåset och skriva in siffran. Helt själv. Och sen släppa in min egen lapp i valurnan. Helt själv. Precis som det skall vara.

Normalt = härligt!

Tänk så det kan kännas som hemma

oktober 20th, 2012 | Skriven av Jenni Laxén i Okategoriserade - (Kommentarer inaktiverade för Tänk så det kan kännas som hemma)

Hösten 2012

Jag går in på Triangelsjukhuset och ett lugn sprider sig inombords. Det känns lite som att komma hem. Jag vet att allt går att fixas här. Fast det kan göra ont eller vara jobbigt och ta lite väl länge, men till sist blir det på nån vänster bra. Åtminstone har det varit så hittills. Och jag hoppas att det även i fortsättningen kommer att vara så.

Jag hälsar lite till höger och vänster. Hej hej. Hur mår du? Jo tack, det går bra. Vi ses! God dag! Vad frisk du ser ut! Tack, tack. Hej då! Och så ilar läkaren eller sjuksköterskan vidare. Jag fortsätter in på Hematologiska polikliniken och sätter mig ner och väntar utanför rum 30.

Det var dags att höra resultatet från blod- och benmärgsproven de tog för några dagar sedan. Läkare L är på gott humör, som vanligt. Han är härligt lugn och saklig och jag kan fråga vad som helst av honom. Nu talade vi t.o.m om filmer. Han undrade bl.a om jag sett Rensningen. Nej, inte än. Du måste se den. Okej, det ska jag göra.

Så småningom går vi över till ”business” och dagens lottorad ser bra ut;

Hemoglobin 118
Trombosyter 301
Leukosyter 3,4
Neutrofiler 2,1
CRP = 3
Njur- och levervärdena är bra och ferritin-nivån är på väg neråt.

Vi talar om min medicinering och vilka mediciner jag ska fortsätta med och vilka jag ska sluta med. Nu vet jag också varför jag går som en anka. En av medicinernas biverkningar kan (i verkligen få fall) leda till att tår och fingrar domnar och att de därmed inte fungerar normalt. Jo tack, det har jag märkt! En dag då jag var ute och gick med ett par kompisar funderade jag efter halva promenaden varför det kändes som om jag inte hade någon kontroll över mina fötter. Nu vet jag. Tack för det..

Fast å andra sidan är det ju ett minimalt problem med tanke på vad medicinen högst antagligen sparat mig från. Men det känns lite dumt. Och frustrerande.

Efter medicindiskussionen skall jag vägas, lymfkörtlarna, huden, lungorna, munnen skulle kollas. Allt ser bra ut. Svarena från benmärgsprovet är bra; allt visar noll. Inga tecken på att leukemin skulle ha kommit tillbaka. Jag andas ut. Inte för att jag hade förväntat mig något annat. Men man vet ju aldrig. Det har jag lärt mig.

Efter att läkaren är färdig med sin undersökning, går jag till rummet bredvid där sjuksköterskan ska ge mig tre vaccinsprutor. Samma som bebisar får vid 6 månader. Jag undrar vem som har bättre immunförsvar, jag eller bebisarna? Troligen bebisarna.

Efter vaccinen går jag ännu till dagsjukhuset för att få en Zometa-infusion, som ska hindra osteoporos. De sätter in en kanyl i handen och Zometan droppar i en halv timme, sedan binder sjuksköterskan ett bandage runt handen så att det inte skall börja blöda. Då jag ska tvätta händerna slår det mig hur intressant ens minne kan vara. Plötsligt kommer en stark förnimmelse om hur jag ska tvätta händerna; inte för mycket tvål, inte sätta handen för långt under vattnet så att bandaget inte skall bli vått, inte torka händerna för snabbt eller vårdslöst, då kan bandaget bli löst. Konstiga saker hjärnan kommer ihåg.

Så är besöket över för den här gången. Jag går till min kompis som väntar utanför och vi åker till ett mysigt café och talar om allt, mest kanske om ishockey. Livet går vidare..

Tänk så nytt och fräscht

oktober 14th, 2012 | Skriven av Jenni Laxén i Okategoriserade - (5 kommentarer)

Hösten 2011

Där satt vi på sjukhuset, mamma, min bror och jag. Igen. Dock på en ny avdelning, eftersom hematologiska avdelningen flyttat till det nya Triangelsjukhuset. Överläkaren kom in, presenterade sig med allvarlig min, varpå jag sa ”Hej vi har ju setts förut”.

”Hmmmm”, sa läkaren, som fortfarande inte rörde en min. Vad han inte kom ihåg var att han var just den läkaren som tog det obehagliga första benmärgsprovet på mig 6 år tidigare. Jag hoppas han är bättre nuförtiden, hann jag tänka innan han började tala.

”Ja, det ser alltså ut som att du har Akut Myolomisk Leukemi. Det finns alltför mycket blaster i ditt blod” började läkare P.

”Blaster?”

”Det är omogna blodceller som vid akut leukemi infiltrerar benmärgen. Du har 55% blaster i ditt blod medan det normala är 5% eller mindre.”

”Hur kommer det sig att det nu denna gång är leukemi och inte lymfom?”

”Ja, nu är det ju så att detta kan hända i vissa fall då patienten tidigare genomgått mycket starka sytostatika-behandlingar. Din benmärg har aldrig riktigt återhämtat sig under de senaste fem-sex åren och nu gick det sedan så långt som leukemi.

”Jahha, vad kommer vårdplanen att se ut som och kommer jag att få samma cytostatikafaser som sist?

Och så pågick det, jag eller mamma eller brorsan frågade frågor, och läkaren svarade. Han förstod dock inte våra skämt, eller trodde troligen att vi var helt sjuka i huvudet när vi satt där och inte var helt gråa av chocken. Men som min bror sa ”det är lättare andra gången”. Och delvis fick han ju rätt.

Så gick läkaren, sjuksköterskan och närvårdaren ut, och vi blev kvar där. Funderade en stund, gjorde några korsord, diskuterade det nya, fräscha rummet för två. Med eget kylskåp- vilken lyx! Jag var den första i rummet, så jag fick välja säng. Jag valde naturligtvis sängen vid fönstret med vy rakt över viken till stadsdelen där jag bott de senaste 15 åren (då jag bott i Finland, bör tilläggas). Åsså var det liksom bara att börja; brorsan åkte till jobbet, jag bytte om till sjukhuskläder och mamma och jag började packa upp mina grejer; böcker, nån tidning, musik, necessär etc.

Sen var det bara att vänta.

En sjuksköterska kom in för att mäta febern, ta pulsen och blodtrycket. Sen frågade hon om hon får bli min omahoitaja (”egenskötare”).

Och vänta.

Närsköterskan kom in för att ge mig några krämer.

Och vänta.

Sjuksköterskan kom in för att väga mig.

Och vänta.

En person från köket kom in för att fråga vad jag ville ha till lunch och ifall jag ville ha nåt att dricka. Samtidigt skrev hon upp vad jag hade för morgonmåls- och dryckespreferenser och ifall jag hade någon specialdiet.

Och vänta.

Tala i telefon med syster och pappa och kompisar.

Och vänta.

De kom in och frågade vad jag ville ha till middag.

Och vänta.

Jag åt. Mamma åkte hem. Nati nati. Ring om det är nåt, fast mitt i natten, jag har telefonen på. Nattsköterskan kom in och gav kvällsmedicinen och undrade ifall jag vill ha en insomningstablett. Jag antar att jag tog den. Annars hade nog obehaget som så småningom kom krypandes hållit mig vaken hela natten.

Det var den första dagen på den andra sjukhusrundan. Men det skulle komma att bli rätt många till. Alltför många.

Tänk vad man kan darra

oktober 10th, 2012 | Skriven av Jenni Laxén i Okategoriserade - (2 kommentarer)

Hösten 2012

Jag darrar som ett asplöv. Inte för att jag skulle ha kallt eller vara rädd, utan för att de precis tog ett benmärgsprov (helt enligt plan). Idag hade läkaren (eller kanske mera jag) lite otur med bedövningen eftersom stället där hon gick in med nålen i bröstkorgen inte var exakt det stället som hon bedövat.

Men, man blir van..

Däremot var jag inte van den första gången de gjorde ett benmärgsprov hösten 2005. Den gången var det jädrans obehagligt, det gjorde ont som bara den och det var extra äckligt eftersom jag aldrig varit med om det förut. Allt okänt är ju (mer eller mindre) skrämmande. Jag visste inte vad jag skulle gå igenom eller när jag kunde förvänta mig att smärtan var som värst, för att sedan kunna andas ut. Dessutom var det speciellt jobbigt för att (den då nybakade hematologiska) läkaren hade extra svårt att få ut benmärgsvätskan, eftersom min benmärg var så full av cancer så den hade klumpat sig. Normalt ska benmärgsvätskan vara just det, vätska. Men den gången var det som sagt svårt och läkare P huffade och puffade på och svetten lackade både på honom och på mig. Till slut fick han gå ut och hämta överläkare E, som gjorde ingreppet på 10 minuter. Ah äntligen, det tog ju sin tid!, tänkte jag. Eller trodde att jag tänkte. Tydligen hade jag sagt det högt. Det var jag dock inte medveten om, utan min rumskompis berättade det skrattande åt mig när läkarna gått ut ur rummet. Hoppsan.

Men idag gick det snabbt igen, betydligt snabbare än genom höftbenet, som de gjorde så länge jag hade lymfom. Skillnaden är att höftbenet är betydligt tjockare än bröstkorgen, så ingreppet är mera invasivt och räcker längre. Fast då de tar provet genom bröstkorgen känns det som om de drog själen ur en då de suger ut vätskan. Idag var den känslan extra stor. Kanske för att läkaren gjorde något konstigt? Kanske för att nålen var i en speciell vinkel? Vad vet jag? Jag är ju inte läkare.

Men som plåster på såren var jag ute och äta med mina bästa kompisar sedan lågstadiet. Och härlig kväll hade vi. Som vanligt. Jag uppskattar så otroligt mycket att kunna träffa mina vänner och familjen och bekanta och halvbekanta med jämna mellanrum igen. Det att jag njuter så mycket beror i allra högsta grad på att jag igen får röra mig fritt bland folk och äta restaurangmat efter alla restriktioner jag haft, men också dels på att jag så länge bodde utomlands. De senaste åren har det varit lite ”på kort” att hinna se alla som jag bryr mig om här hemma.

Så man kan säga att turen i oturen är att jag är tillbaka i Finland igen!

Tänk, då var vi här igen!

oktober 9th, 2012 | Skriven av Jenni Laxén i Okategoriserade - (4 kommentarer)

Hösten 2011

Jahha, så var det bara att sätta igång. Det skulle ringas till pappa & co i Stockholm, till min syster i Frankrike, till min bror som var på väg till landet med sin familj. Till mina bästa vänner som jag skulle ha träffat senare på kvällen över en lugn middag med lite vin och mycket tjatter. Jag skulle ju bara vara hemma från Berlin över helgen.

Och många, många andra. Fast det fick bli till en annan dag. En människa tål bara att chocka ett visst antal personer per gång.

Exempel på hur ett samtal kunde gå till;

Jag: ”Hej, sitter du i bilen?”

Lillebror: ”Ja, vi är på väg till landet”

”Okej” min röst börjar bli grumlig, men jag försöker hålla mig så att han inte ska köra i diket.. ”Ring mig när ni är framme”. Tuut, tuut.. Tårarna rinner..

Pappa klarade jag också av att tala med och berätta det o-troliga som (igen) hade skett. Han hade ju sen den tveksamma äran att dela med sig om det skedda till min bonusmamma och småsystrar som ännu bodde hemma. Men då det gällde mina kompisar, som jag skulle se en timme senare, måste jag sätta mamma (som skulle komma att bli min ”personliga assistent” de följande månaderna) på jobb. Jag visste bara att jag inte klarade / orkade berätta det en gång till utan att gråta hysteriskt, så hon fick sköta om att dela med sig av ”nyheten” och ge dem den första chocken, sen kunde jag ta över. Dock inte utan att gråta, men det gick ändå att tala vid det skedet.

Så ringde brorsan tillbaka, de hade stannat i butiken, snart skulle de vara på landet. Jag berättade vad som stod på. ”Det är lättare andra gången”, sa han. Puss, puss, kram, kram.

Lite senare talade jag med min syster i Frankrike och medan jag talade med henne, ringde det på dörren och där stod lillebror! Älkkade vänden, som vår farmor skulle ha sagt! Han hade kört familjen till landet och sen kört raka vägen tillbaka till stan. Jag grät, han hulkade, mamma grät, T var rörd, min syster i telefonen grät. Men det kändes härligt att ha det stödet av alla från första stund! Igen!

Där satt vi sedan kring mammas matbord hela kvällen och talade. Jag har ingen aning om vad, men jag antar att vi diskuterade om leukemi, sjukhus, behandlingar och allt det andra som vi redan liksom kände till alltför väl. Dock är jag inte säker. Jag vet inte heller hur, eller om, jag sov den natten. Minnet finns helt enkelt inte.

Dessutom, slog det mig, måste jag ju meddela min chef i Berlin att jag inte skulle komma att vara på jobbet på måndagen. Eller troligen under hela det närmaste året, för den delen. Skriva ner alla projekt som jag höll på med på jobbet, så att inget skulle bli ogjort. Ordna, ordna, ordna. Fixa, fixa, fixa. Eftersom jag anade precis hur illa jag skulle komma att må om bara några få dagar, visste jag att jag måste hantera allt som hade med jobbet att göra före tisdagen. Så där satt jag i dagarna tre och skrev ett ”testamente” till mina kolleger. Föreslog vem som skulle ta över vad, vilka mina kontaktpersoner i Latinamerika var och vem av dem som skötte det ena projektet och vem som var bäst lämpat för det andra och det tredje..

Sedan skickade jag iväg det hela på måndag eftermiddag, i god tid före jag skulle vara på avdelningen nästa morgon.

Inget skulle bli ogjort bara för att jag råkat få leukemi..

Tänk vad ett telefonsamtal kan ställa till med

oktober 8th, 2012 | Skriven av Jenni Laxén i Okategoriserade - (12 kommentarer)

Hösten 2011

– ”Ursäkta, vad var det du sa att du sa?!?”

– ”Alla tecken tyder på att du har Akut Myelomisk Leukemi.”

– ”Öööh, okej… Vad betyder det?”

– ”Det är en aggressiv form av leukemi och vi bör börja behandlingen så fort som möjligt.”

– ”Ursäkta, kunde du repetera namnet på leukemin?”, jag tänkte att jag måste komma ihåg namnet på sjukdomen, eftersom jag visste att jag strax skulle måsta repetera det för mina närmaste.

– ”Akut Myolomisk Leukemi- AML.”

– ”Men hur är det möjligt? Jag som trodde att det skulle vara lymfomet som kommit tillbaka om det nu var så att jag skulle råka insjukna i cancer igen.”

– ”Jaa, nu är det ju så att..” blaaablaablaaa..

Vid det här laget hade jag så svårt att uppfatta vad läkaren som ringde mig sa, att jag tror att jag helt enkelt stängde av hjärnan. Jag kommer ihåg att hon bad om ursäkt för att hon ringde så sent en fredag eftermiddag och förstörde mitt veckoslut, medan det enda jag kunde tänka på var hur tacksam jag var att hon valde att ringa just då och inte på måndagen; då hade jag nämligen varit tillbaka i Berlin där jag bodde och jobbade. Jag vill inte ens tänka på hur jag hade hanterat chocken i det fallet och på paniken jag hade känt om hur jag skulle ta mig hem till Finland. Helst på fem röda sekunder. Jag tror jag bara skulle ha hoppat i en taxi, åkt raka vägen till Flughafen Tegel och hoppat på första bästa flyg mot Norden. Kosta vad det kosta vill.

– ”..kunde du komma in redan på tisdagen så att vi kan påbörja cytostatika-behandlingarna så fort som möjligt?” Plötsligt var jag tillbaka i samtalet med läkaren.

– ”Mmm, visst, inga problem. Vad var det leukemin hette nu igen?”

Jag gick längs Runebergsgatan och var på väg mot busshållplatsen på Kampen för att åka till mamma när telefonen hade ringt. Efter att vi lagt på, var min enda tanke att jag inte fick börja gråta i bussen, utan jag fick lov att vara stark i 10 minuter till. Jag undrar hur jag inte föll ihop som en liten våt klump på gatan eller varför jag inte hoppade på en taxi? Men det föll mig liksom inte riktigt in. Bussen skulle jag ta och behärska mig skulle jag också! Några tårar rann iofs i stilla mak under solbrillorna, men hysterisk var jag inte. Det var först när jag öppnade dörren hos mamma som det plötsligt kändes att jag inte kunde andas, knäna vek sig under mig och tårarna började flöda. Jag hulkade och grät och fick inte ur mig ett vettigt ord, även om jag tappert försökte. Länge. Mamma gjorde sitt bästa för att få ur mig vad som hade hänt, men det liksom inte bara gick att tala. Aldrig har jag gråtit så häftigt, inte ens då jag första gången fick diagnosen cancer..

Kanske berodde det på att jag insåg hur j*kligt det skulle bli, eftersom jag redan en gång varit med om cellgifter och långa sjukhusvistelser och restriktioner i vem man får träffa och när och vad man får äta? Eller att livet går vidare på utsidan, medan man själv ligger i en sjukhussäng och inte kan annat? Någon trycker på paus-knappen i ens liv, utan att man själv bett om det. Som sången går; ”Dansa. Pausa. Dansa. Pausa”. Eller, ”Lev. Pausa. Lid. Pausa”.

Fast det visade sig att jag egentligen bara visste halva sanningen! Lymfatisk cancer (eller ”suurisoluinen B-solu lymfooma”) som var diagnosen för 7 år sedan, kunde nog sist och slutligen inte helt jämföras med AML och vad allt behandlingen av den innebar och alla risker och restriktioner och mediciner och sidoeffekter och illamående och värken, argh den eviga värken! Och tiden, speciellt tiden som bara flöt förbi, medan jag måste ligga på sjukhuset och inte ens få gå ut från avdelningen p.g.a. smittorisken. Och allt som en stamcellstransplantation för med sig. Det kan man kalla tungt.

Men det tar vi en annan gång, historien är nämligen mycket lång.