Version 2.0

Jenni Laxén funderar på allt och inget, samtidigt som hon skriver om hur det känns att vara sjuk i leukemi och hur det är att komma tillbaka till "verkligheten".
Header

Hösten 2011

Jahha, så var det bara att sätta igång. Det skulle ringas till pappa & co i Stockholm, till min syster i Frankrike, till min bror som var på väg till landet med sin familj. Till mina bästa vänner som jag skulle ha träffat senare på kvällen över en lugn middag med lite vin och mycket tjatter. Jag skulle ju bara vara hemma från Berlin över helgen.

Och många, många andra. Fast det fick bli till en annan dag. En människa tål bara att chocka ett visst antal personer per gång.

Exempel på hur ett samtal kunde gå till;

Jag: ”Hej, sitter du i bilen?”

Lillebror: ”Ja, vi är på väg till landet”

”Okej” min röst börjar bli grumlig, men jag försöker hålla mig så att han inte ska köra i diket.. ”Ring mig när ni är framme”. Tuut, tuut.. Tårarna rinner..

Pappa klarade jag också av att tala med och berätta det o-troliga som (igen) hade skett. Han hade ju sen den tveksamma äran att dela med sig om det skedda till min bonusmamma och småsystrar som ännu bodde hemma. Men då det gällde mina kompisar, som jag skulle se en timme senare, måste jag sätta mamma (som skulle komma att bli min ”personliga assistent” de följande månaderna) på jobb. Jag visste bara att jag inte klarade / orkade berätta det en gång till utan att gråta hysteriskt, så hon fick sköta om att dela med sig av ”nyheten” och ge dem den första chocken, sen kunde jag ta över. Dock inte utan att gråta, men det gick ändå att tala vid det skedet.

Så ringde brorsan tillbaka, de hade stannat i butiken, snart skulle de vara på landet. Jag berättade vad som stod på. ”Det är lättare andra gången”, sa han. Puss, puss, kram, kram.

Lite senare talade jag med min syster i Frankrike och medan jag talade med henne, ringde det på dörren och där stod lillebror! Älkkade vänden, som vår farmor skulle ha sagt! Han hade kört familjen till landet och sen kört raka vägen tillbaka till stan. Jag grät, han hulkade, mamma grät, T var rörd, min syster i telefonen grät. Men det kändes härligt att ha det stödet av alla från första stund! Igen!

Där satt vi sedan kring mammas matbord hela kvällen och talade. Jag har ingen aning om vad, men jag antar att vi diskuterade om leukemi, sjukhus, behandlingar och allt det andra som vi redan liksom kände till alltför väl. Dock är jag inte säker. Jag vet inte heller hur, eller om, jag sov den natten. Minnet finns helt enkelt inte.

Dessutom, slog det mig, måste jag ju meddela min chef i Berlin att jag inte skulle komma att vara på jobbet på måndagen. Eller troligen under hela det närmaste året, för den delen. Skriva ner alla projekt som jag höll på med på jobbet, så att inget skulle bli ogjort. Ordna, ordna, ordna. Fixa, fixa, fixa. Eftersom jag anade precis hur illa jag skulle komma att må om bara några få dagar, visste jag att jag måste hantera allt som hade med jobbet att göra före tisdagen. Så där satt jag i dagarna tre och skrev ett ”testamente” till mina kolleger. Föreslog vem som skulle ta över vad, vilka mina kontaktpersoner i Latinamerika var och vem av dem som skötte det ena projektet och vem som var bäst lämpat för det andra och det tredje..

Sedan skickade jag iväg det hela på måndag eftermiddag, i god tid före jag skulle vara på avdelningen nästa morgon.

Inget skulle bli ogjort bara för att jag råkat få leukemi..

Hösten 2011

– ”Ursäkta, vad var det du sa att du sa?!?”

– ”Alla tecken tyder på att du har Akut Myelomisk Leukemi.”

– ”Öööh, okej… Vad betyder det?”

– ”Det är en aggressiv form av leukemi och vi bör börja behandlingen så fort som möjligt.”

– ”Ursäkta, kunde du repetera namnet på leukemin?”, jag tänkte att jag måste komma ihåg namnet på sjukdomen, eftersom jag visste att jag strax skulle måsta repetera det för mina närmaste.

– ”Akut Myolomisk Leukemi- AML.”

– ”Men hur är det möjligt? Jag som trodde att det skulle vara lymfomet som kommit tillbaka om det nu var så att jag skulle råka insjukna i cancer igen.”

– ”Jaa, nu är det ju så att..” blaaablaablaaa..

Vid det här laget hade jag så svårt att uppfatta vad läkaren som ringde mig sa, att jag tror att jag helt enkelt stängde av hjärnan. Jag kommer ihåg att hon bad om ursäkt för att hon ringde så sent en fredag eftermiddag och förstörde mitt veckoslut, medan det enda jag kunde tänka på var hur tacksam jag var att hon valde att ringa just då och inte på måndagen; då hade jag nämligen varit tillbaka i Berlin där jag bodde och jobbade. Jag vill inte ens tänka på hur jag hade hanterat chocken i det fallet och på paniken jag hade känt om hur jag skulle ta mig hem till Finland. Helst på fem röda sekunder. Jag tror jag bara skulle ha hoppat i en taxi, åkt raka vägen till Flughafen Tegel och hoppat på första bästa flyg mot Norden. Kosta vad det kosta vill.

– ”..kunde du komma in redan på tisdagen så att vi kan påbörja cytostatika-behandlingarna så fort som möjligt?” Plötsligt var jag tillbaka i samtalet med läkaren.

– ”Mmm, visst, inga problem. Vad var det leukemin hette nu igen?”

Jag gick längs Runebergsgatan och var på väg mot busshållplatsen på Kampen för att åka till mamma när telefonen hade ringt. Efter att vi lagt på, var min enda tanke att jag inte fick börja gråta i bussen, utan jag fick lov att vara stark i 10 minuter till. Jag undrar hur jag inte föll ihop som en liten våt klump på gatan eller varför jag inte hoppade på en taxi? Men det föll mig liksom inte riktigt in. Bussen skulle jag ta och behärska mig skulle jag också! Några tårar rann iofs i stilla mak under solbrillorna, men hysterisk var jag inte. Det var först när jag öppnade dörren hos mamma som det plötsligt kändes att jag inte kunde andas, knäna vek sig under mig och tårarna började flöda. Jag hulkade och grät och fick inte ur mig ett vettigt ord, även om jag tappert försökte. Länge. Mamma gjorde sitt bästa för att få ur mig vad som hade hänt, men det liksom inte bara gick att tala. Aldrig har jag gråtit så häftigt, inte ens då jag första gången fick diagnosen cancer..

Kanske berodde det på att jag insåg hur j*kligt det skulle bli, eftersom jag redan en gång varit med om cellgifter och långa sjukhusvistelser och restriktioner i vem man får träffa och när och vad man får äta? Eller att livet går vidare på utsidan, medan man själv ligger i en sjukhussäng och inte kan annat? Någon trycker på paus-knappen i ens liv, utan att man själv bett om det. Som sången går; ”Dansa. Pausa. Dansa. Pausa”. Eller, ”Lev. Pausa. Lid. Pausa”.

Fast det visade sig att jag egentligen bara visste halva sanningen! Lymfatisk cancer (eller ”suurisoluinen B-solu lymfooma”) som var diagnosen för 7 år sedan, kunde nog sist och slutligen inte helt jämföras med AML och vad allt behandlingen av den innebar och alla risker och restriktioner och mediciner och sidoeffekter och illamående och värken, argh den eviga värken! Och tiden, speciellt tiden som bara flöt förbi, medan jag måste ligga på sjukhuset och inte ens få gå ut från avdelningen p.g.a. smittorisken. Och allt som en stamcellstransplantation för med sig. Det kan man kalla tungt.

Men det tar vi en annan gång, historien är nämligen mycket lång.