Hösten 2012

Jag går in på Triangelsjukhuset och ett lugn sprider sig inombords. Det känns lite som att komma hem. Jag vet att allt går att fixas här. Fast det kan göra ont eller vara jobbigt och ta lite väl länge, men till sist blir det på nån vänster bra. Åtminstone har det varit så hittills. Och jag hoppas att det även i fortsättningen kommer att vara så.

Jag hälsar lite till höger och vänster. Hej hej. Hur mår du? Jo tack, det går bra. Vi ses! God dag! Vad frisk du ser ut! Tack, tack. Hej då! Och så ilar läkaren eller sjuksköterskan vidare. Jag fortsätter in på Hematologiska polikliniken och sätter mig ner och väntar utanför rum 30.

Det var dags att höra resultatet från blod- och benmärgsproven de tog för några dagar sedan. Läkare L är på gott humör, som vanligt. Han är härligt lugn och saklig och jag kan fråga vad som helst av honom. Nu talade vi t.o.m om filmer. Han undrade bl.a om jag sett Rensningen. Nej, inte än. Du måste se den. Okej, det ska jag göra.

Så småningom går vi över till ”business” och dagens lottorad ser bra ut;

Hemoglobin 118
Trombosyter 301
Leukosyter 3,4
Neutrofiler 2,1
CRP = 3
Njur- och levervärdena är bra och ferritin-nivån är på väg neråt.

Vi talar om min medicinering och vilka mediciner jag ska fortsätta med och vilka jag ska sluta med. Nu vet jag också varför jag går som en anka. En av medicinernas biverkningar kan (i verkligen få fall) leda till att tår och fingrar domnar och att de därmed inte fungerar normalt. Jo tack, det har jag märkt! En dag då jag var ute och gick med ett par kompisar funderade jag efter halva promenaden varför det kändes som om jag inte hade någon kontroll över mina fötter. Nu vet jag. Tack för det..

Fast å andra sidan är det ju ett minimalt problem med tanke på vad medicinen högst antagligen sparat mig från. Men det känns lite dumt. Och frustrerande.

Efter medicindiskussionen skall jag vägas, lymfkörtlarna, huden, lungorna, munnen skulle kollas. Allt ser bra ut. Svarena från benmärgsprovet är bra; allt visar noll. Inga tecken på att leukemin skulle ha kommit tillbaka. Jag andas ut. Inte för att jag hade förväntat mig något annat. Men man vet ju aldrig. Det har jag lärt mig.

Efter att läkaren är färdig med sin undersökning, går jag till rummet bredvid där sjuksköterskan ska ge mig tre vaccinsprutor. Samma som bebisar får vid 6 månader. Jag undrar vem som har bättre immunförsvar, jag eller bebisarna? Troligen bebisarna.

Efter vaccinen går jag ännu till dagsjukhuset för att få en Zometa-infusion, som ska hindra osteoporos. De sätter in en kanyl i handen och Zometan droppar i en halv timme, sedan binder sjuksköterskan ett bandage runt handen så att det inte skall börja blöda. Då jag ska tvätta händerna slår det mig hur intressant ens minne kan vara. Plötsligt kommer en stark förnimmelse om hur jag ska tvätta händerna; inte för mycket tvål, inte sätta handen för långt under vattnet så att bandaget inte skall bli vått, inte torka händerna för snabbt eller vårdslöst, då kan bandaget bli löst. Konstiga saker hjärnan kommer ihåg.

Så är besöket över för den här gången. Jag går till min kompis som väntar utanför och vi åker till ett mysigt café och talar om allt, mest kanske om ishockey. Livet går vidare..