Hösten 2011

Jag vet inte riktigt hur diskussionen började, men det kändes som den naturligaste saken i världen att diskutera min begravning.

Det var en solig höstdag och pappa satt i fåtöljen vid fönstret och mamma satt vid bordet där det, till städerskornas stora förfäran, hade samlats en mängd tidningar, böcker och blommor av plast (riktiga blommor var förbjudna på avdelningen, p.g.a. att de kan föra med sig små basilusker som inte är bra för patienter med lågt immunförsvar). Rummet måste nämligen städas exakt varje dag, så att allt skulle hållas så rent och hygieniskt som möjligt för mig och min rumskompis. Alla ytor skulle torkas av och ju mera grejs jag/ vi hade, desto svårare var det ju för dem att göra rent.

Jag satt med datorn i famnen på sängen och undrade lite sådär plötsligt var jag ska bli begraven. Finns det plats bredvid famo? Ja, det finns det, sa pappa. Bra, då vill jag bli kremerad och begraven bredvid henne!

Jag fortsatte med att säga att människor på min begravning helst inte skall klä sig i svart, utan i precis de färger de känner sig bekvämast i. Den tanken har jag faktiskt haft redan länge. Ända sedan K dog som 23-årig och hade bett sina föräldrar förmedla åt oss alla som skulle på begravningen att vi skulle sätta på oss något färggrant. Hon var ju ung och full av livslust och ville bli ihågkommen på samma sätt. Även om den begravningen var en av de jobbigaste sakerna jag gått igenom, så var det ändå på något sätt härligt att gå dit med en röd kavaj och en färggrann duk runt halsen.

Jag vill dessutom att ”Niin kaunis om maa” av Kari Rydman skall spelas som en av sångerna, la jag till. Sedan har jag lite tänkt att ”Rayando el sol” av Maná kunde vara en bra sång som speglar mina år i Spanien och alla härliga människor jag lärde känna där. Tänk så många gånger vi gått och sjungit på den sången på någon gata i Zaragoza eller gränd i Reggio Emilia eller på Skansen i Stockholm med la banda. Jo, den skulle absolut spelas! Dessutom en sång på franska och en på svenska, förstås. Kanske Stormskärsmaja eller Höstvisan?

Men den absolut viktigaste skulle ändå vara ”Niin kaunis on maa”, den är nämligen jätte speciell för mig. När jag var lite hade vi LP:n hemma och jag trodde att det var jag som var på fotot på LP:ns skal. En liten flicka med brunt hår och bruna ögon som stod vid vassen på en strand, lite nerklottad i lera. Jag tyckte mig komma ihåg att en sådan bild tagits av mig på stugan mamma och pappa hyrde i Bromarf.

Det var ju förstås inte jag på fotot, men sången är en av de underbaraste och sorligaste sångerna jag någonsin hört. Kari Rydman, som var musiklärare, skrev sången då en av hans små elever blev under bilen och dog. Det är hans/ hennes klasskamrater som sjunger i kören i bakgrunden. Kan det bli mera rörande? Jag kan fortfarande inte lyssna på sången utan att börja gråta.

Diskussionen om begravningar fortsatte med att mamma och pappa berättade vad de hade för planer för sin egna begravningar och ifall de ville bli kremerade eller inte och vilken slags musik de ville att skulle spelas i kyrkan.

Tänk såna saker man tänker på när livet krymper till en liten bubbla där ”päivä kerrallaan” (en dag i sänder) inte längre är ett ordspråk, utan rena rama sanningen..

Sedan var det kanske dags för lunch eller kaffe eller kanske en sköterska kom in i rummet och skulle ge mig eftermiddagsmedicinen. Men diskussionerna övergick helt naturligt i andra banor och dagen fortsatte med fokus på något annat ämne. Men även om jag för tillfället inte längre behöver planera min begravning och har satt reservationen bredvid famo ”på is”, så håller jag fast vid vad jag sade på sjukhuset. En sådan begravning vill jag ha. Och alla är bjudna!

Vad vi skrattade, min syster J och jag första gången håret skulle rakas av mig. Det var hösten 2005 och de första cellgifterna hade börjat ge sig till känna. Då det gäller håret är processen ganska långsam; först märker man att dynan är lite hårig, sedan märker man att en massa hår fastnar i handen då man kliar sig i huvudet, sen följer att stora tofsar faller av då man är i duschen och tvättar håret..

Sjuksköterskorna rekommenderade faktiskt i ett ganska tidigt skede att raka av håret, så att det inte skulle störa så mycket då det lossnade. De hade helt rätt. Det är inte så fräscht att vakna upp på morgonen och märka att det vita dynvaret är mörkt av ens egna hårstrån. Dessutom blir man hela tiden påmind om sin sjukdom när man ser hårstrån överallt runtomkring sig. Det är dessutom betydligt skönare att inte ha nå’t hår att tvätta och torka och kamma, som jag kom att märka med tiden. När man knappt har krafter att gå på toa, hur ska man orka schamponera håret var och varannan dag?

Då jag (/vi) bestämt att det var dags att dra bort allt hår, hämtade min bror med sig sin rakapparat till sjukhuset, och min syster och jag satte oss i badrummet på andra sidan av korridoren från mitt rum och satte igång. Jag skulle aldrig ha klarat av att raka av min systers hår, men hon var modig och körde på. Vi skrattade som små barn hela vägen. Då det var klart utropade min syster; ”du ser ju helt ut som Kekkonen!” Och hon hade nog helt rätt; där satt jag skallig, med stora glasögon som hade mörka bågar. Hahahahaaa, kiknade vi. Aldrig hade jag trott att det kunde vara så roligt att bli skallig.

Nästa gång, hösten 2011 då det igen var aktuellt att raka av mitt hår, var det inte alls lika underhållande. Jag tyckte att jag redan sett min hårlösa skalle helt tillräckligt och även om pappa tyckte att jag hade en precis likadan skalle som min bror och att vi liknade varandra så otroligt mycket, kunde jag inte riktigt se det roliga i det hela.

Då jag märkte att mitt hår (som var längre än jag någonsin haft i hela mitt liv) började falla, bad jag mamma att raka av det. Hon sa att sjuksköterskorna säkert kan komma och göra det. Men fråga efter en rakapparat, så får du göra det, sa jag. De har säkert tid att göra det, upprepade hon. Äsch, du ska göra det, mamma!

Jag har ingen aning varför det var så viktigt för mig att just mamma och inte någon av sjuksköterskorna skulle göra det. Jag bara kände så starkt att det skulle vara hon. Kanske jag hade ”tvingat” min syster om hon hade varit där, men hon var av och an hemma i Frankrike då det var dags.

Vi skrattade inte alls lika mycket, mamma och jag, när hon rakade mig. Men det kändes ändå på något sätt skönt att få det gjort; nu var vi igång på riktigt (igen) och jag visste ju att skalligheten skulle spara mig enormt mycket ”arbete” med min personliga hygien.

Även om man fort blir van att vara utan hår och det estetiska aldrig stört mig och mitt hår nu redan vuxit sig ganska långt igen, så kan det ändå kännas störande att se människor med långt hår som de satt upp i någon härlig frisyr. Det kommer bara att dröja ca tre år innan mitt hår kommer att vara lika långt igen. Men att  använda peruk har aldrig varit min grej. Även om sjukhuset ger en s.k. check till en perukbutik där man fritt får välja peruk (oftast väljer människor en som så mycket som möjligt liknar den frisyr de tidigare haft), så går jag hellre omkring med inget eller kort hår än en svettig peruk som gör att du får så hett att du nästan svimmar. Dessutom tycker jag att den på allvar känns onaturlig och jag tycker mig känna att alla runtomkring glor på mig, för att de ”ser” att jag bär en peruk. Jo, nej tack.

Fast, detta är en liten detalj i en process där hårets varande eller icke varande inte är speciellt viktigt alls.