Nu är det då dags! 2*2.0 = 4.0, som min vän C sa för exakt ett år sedan.

Jag kan inte förstå att det är två år sedan! 731 dagar!! (Nej, det är inte fel på min mattehjärna, 2012 var skottår). Jag har kommit så långt från den där dagen då min systers stamceller i långsamt takt droppade in i min arm via kanylen. Då leukemin började försvinna och Version 2.0 tog fart och form. Samtidigt finns ändå Sjukdomen som en del av mig. Fast den inte syns på blodprov eller på något annat sätt heller. Men den finns ändå där nånstans hela tiden. Den gör sig påmind genom en (mild) avstötningsreaktion här och något annat där. Fast de flesta andra redan glömt att jag varit dödsjuk. Och jag ser hur frisk ut som helst. Jag kan, och vill, inte glömma. Det vore att förneka mig själv.

Jag har iofs inte ännu heller helt kommit underfund med vem Version 2.0 är och vad förändringen beror på. Allt det som är och känns olika i mig än förut. Beror det på Sjukdomen (ena eller båda)? Beror det på att jag har nya celler som fritt rockar loss i min kropp? Eller beror det på att jag blivit äldre? Eller bara helt enkelt på att jag blivit klokare? Fast om jag ska vara helt ärlig, så känner jag mig nästan precis som mig själv igen. 2 ½ år efter diagnosen så är jag nästan fullständigt mig själv igen (vad det nu sen innebär). Jag kan andas igen!

Någon kunde kanske tycka att jag är gammal nu (typ jag), men å andra sidan så gick mitt 30-tal så otroligt fort förbi och var fyllt av så många händelser och otippade handlingsförändringar, så det bara fösvann obemärkt förbi. Eller egentligen inte alls obemärkt. Men kanske lite väl snabbt och galet och yrt och håsigt? Jag vet liksom inte riktigt vad som hände. Jag hade knappt förstått att jag fyllt 30 då jag fick diagnosen lymfom. Två jobbiga, turbulenta, lärorika och annorlunda år senare flyttade jag till Venedig. Och sedan till Bilbao. Och sedan via Stockholm till Berlin. Och plötsligt, ännu 4 år senare, fick jag diagnosen leukemi. Helt sådärbara. A propos ingenting. Och plötsligt fyller jag 40. Alltså va?!

Jag ser iofs fram emot mitt nya årtioende. Det skall bli lugnare och mer sansat och mindre fyllt av cancer och cytostatika och sjukhus och behandlingar och läkarbesök. Resor och eventuella utlandsvistelser inte mig emot. Men inga dödshot. Det har jag liksom kommit överens och beställt och postat. Och även om det slutgiltiga svaret av högre makter inte kommit än, så antar ja att vi är överens. Slut diskuterat. Och om fallet mot för modan inte skulle vara så, så tar vi den sorgen den dagen den kommer. Om den kommer.

Grattis även till kompis J.U!