Tänk vad ett år kan gå fort! Fast egentligen sniglar det sig fram, med upp- och nerförsbackar, skratt och tårar, ont och mindre ont, bra dagar, toppen dagar, bra väder, dåligt väder, dåliga kläder. Mera medicin och mindre medicin. Gamla vänner, nya vänner, återfunna vänner. Ny blodgrupp, nya hem, nya möjligheter, nya chanser. Dåliga nyheter, bra nyheter. Människor som mår bra och människor som mår dåligt. Varför mår jag så bra? Varför mår A så dåligt? Varför mår S lite mittemellan, med feber och sjukhusbesök stup i kvarten?

Inte för att jag klagar! Jag mår bra! Min kropp mår bra! Idag ringde de från sjukhuset och sa att jag kan börja äta mindre kortison, levervärdena är normala. Ingen dålig födelsedagspresent, som pappa sa. Hipp- hurraa och halleluja!

Idag är det exakt ett år sedan som jag fick min systers stamceller genom en allogen stamcellstransplantation. Morgonen den 5.1.2012 började helt vanligt med att labbtanten väckte mig och ville ta blodprov. Sedan kom frukosten. Sedan var det bara att vänta. Min syster hade kommit in till sjukhuset klockan 8 föregående morgon för att de i ca 4 timmar skulle ”dränera” henne på stamceller från blodet. De gjorde det för säkerhets skull dagen före, så att de kunde ha gjort det på nytt igen den 5:e om inte de skulle få tillräckligt med stamceller första gången. Väntan var lång den morgonen då hon låg i aforesrummet i andra ändan av korridoren. Till slut kom hon in i mitt rum, blek om nosen, men annars såg hon helt ut som vanligt. Hon log och sa att nu var det gjort, de hade tydligen fått tillräckligt mycket stamceller på en gång, så de skulle inte behöva göra det på nytt nästa dag. Så var det bara att vänta igen..

Och så blev det då den 5.1, min födelsedag och samtidigt början på något helt nytt, konstigt, skrämmande och spännande på en gång. Tänk om det gjorde ont? Tänk om det inte funkade? Tänk om mina egna sjuka celler var så starka att de skulle äta upp de nya cellerna i ett huj? Tänk om min systers celler började mopsa upp sig och jag därmed skulle få en GVH (graft versus host) reaktion? Fast mest av allt var jag ändå nyfiken och full av förväntan. Hur skulle det hela gå till?

Läkaren och sjuksköterska Å kom in vid tio-snåret och började förbereda transplantationen. De drog fram en steriliserad bricka med allt som behövdes; en kanyl, rena handskar, små lappar som var dränkta i sprit som de skulle putsa min arm med, gummislangar och framför allt; påsarna med syrrans stamceller. Fast de såg inte alls speciella ut, de såg bara ut som ett par vanliga påsar blod..

Så satte det igång, blodet droppade i still mak rakt in i min arm, läkaren gick ut efter 10 minuter, hon tyckte det gick så bra och jag hade inga konstiga reaktioner. Där satt vi sen, sköterska Å och jag och småpratade om allt möjligt, mest om liv och död, medan plastpåsen blev tommare och tommare. Så småningom bytte hon påse och den andra satsen med 450 g friska stamceller började droppa. Inom loppet av ett par timmar var allt över. Was this it?!? Hade jag gått och oroat mig över det här?!? Vad löjligt det kändes. En så liten grej skulle liksom medföra mig nytt liv… Hur är det möjligt? Hur kan det fungera?

Å tog ut kanylen och satte på ett bandage och gick sedan ut i korridoren och sa till min familj att de kunde komma in (de fick inte vara i rummet under ”ingreppet”. För säkerhets skull). Grattis på födelsedagen! Hur kändes det? Hur gick det? Allt bra? Jo tack, det var ju inte konstigare än vilken blodtransfusion som helst. De kunde lika gärna ha gett mig två påsar hemoglobin eller trombocyter, det var absolut ingen skillnad..

Där satt vi sedan och förundrade oss över vad som komma skulle.. Jag tror inte att någon av oss riktigt förstod vad som precis hade hänt. Jag förstår nog inte ännu heller. Kanske är jag ovanligt dum, eller så är det bara så galet stora och invecklade saker att det inte är meningen att jag ska förstå det till punkt och pricka. Vad jag däremot förstår är att 1-års dagen är en jätte viktig milstolpe i Version 2.0’s liv; efter detta borde jag kunna leva normalt igen, andas lite lättare med tanke på smittorisker och immunförsvar. Nästa vecka får jag den tredje och sista rundan av barnvacciner och sedan borde jag vara lika stark som vilken 1-åring som helst! Jag borde också få gå och simma i en allmän simhall, bada i allmän bastu, gå på gym OCH få resa utomlands!

Tänk att jag kommit så här långt!? För ett år sedan kunde jag inte ens föreställa mig ett liv utanför sjukhusets fyra väggar och nu sitter jag och planerar vart jag ska styra min första resa. Sen att det även råkar vara min ”riktiga” födelsedag idag spelar inte så stor roll. Det är egentligen helt sekundärt, det är Version 2.0 som har all fokus idag! Hon är stark som fan och ibland undrar jag vem hon är. Kan hon ha fått en massa egenskaper av min syster, tillsammans med stamcellerna? Som gör henne starkare än vad jag egentligen fattar att man behöver vara i en liknande situation? Kanske är det just hon som gett mig förmågan att bara gilla läget och ta dagen som den kommer och inte stressa över onödigt? Att sitta stilla i en fåtölj och bara titta på när jorden snurrar. Att skratta högt och njuta av friheten att få köra vart som helst, när som helst, att inte behöva vara instängd i ett rum på ett sjukhus. Eller att gråta i nästa sekund, just för att det känns så otroligt skönt med frihet, att få lyssna på radion för fullt och sjunga med i favoritsången. Oberoende av vad svaret på frågorna är, så kan jag säga att både version 1.0 och 2.0 av mig är obeskrivligt glada och tacksamma över att min syster råkade ha matchande stamceller och att hon hade möjligheten att komma hem från Frankrike för att donera en del åt mig. Det finns inte ord att beskriva hur det känns. Det är för stort. Utan henne skulle jag knappast sitta här idag och planera på att baka mockarutor och kladdkaka enligt lillasysters recept till 1-års kalaset. Tänk en sån absurd tanke!