Den 3 januari 2015 somnade vår älskade Jenni in lugnt och fridfullt.
Hon har det bra nu. Ingen mer smärta, inga fler behandlingar, bara lugn och ro.
Hon var aldrig ensam, vi stod vid hennes sida in i det sista.

Några dagar efter vårens diagnos, när stämningarna var som dystrast skrev jag ett brev åt Jenni som jag hämtade till henne till sjukhuset. Jag lovade henne att publicera det sen, efter.. efter att hon gått vidare. Här är det nu.

Den 20 Mars 2014

Till min syster,

Du är den positivaste människa jag någonsin har känt. Du strålar av energi och alla i din närhet blir glada i ditt sällskap. Man kan sätta dej i vilket sällskap som helst och du har fått vänner på mindre än fem minuter.  Jag känner ingen som du. Du är en solros bland maskrosor. Ditt skratt smittar alla och vi skrattar alla med dej.

Nu ska du lämna oss, lämna mej, och det suger mer än jag kan beskriva, men jag tänker inte vänta tills du är död för att säga hur mycket du betyder för mej. Jag har sett upp till dej hela mitt liv. Först fysiskt, men främst med avund i ögonen: ”Hur kan hon allt det där? Hur gör hon?” När vi var små försökte jag efterapa dej bäst jag kunde, men det var inte alltid så lätt, du var äldre och det var lättare för dej.  När vi blev äldre blev efterapningarna mindre, men jag har fortfarande dej som förebild t.ex. med tanke på att skapa kontakter och nätverka. Eller att pröva på nya och ibland lite annorlundare saker.

Jag har alltid beundrat dej för att du flyttat ut i världen och prövat på nya saker, medan jag aldrig fick mod nog till det. Att du sedan ännu lyckas lära dej varje lands språk du bosätter dej i, över går lite min förmåga att förstå, men det berättar om vilken enorm kapacitet du har att ta till dej nya saker och skapa nya kontakter vart du än går.  Nackdelen med att du flytta till Sverige, Schweiz, Italien, Spanien och Tyskland är att jag inte alltid hade lika nära kontakt med dej som t.ex. under studietiden då vi bodde nära varandra och kunde komma över på spontan-besök utan orsak. Sedan satt vi uppe och snackade till mitt-i-natten om allt och alla.

”De gudarna älskar dör unga” sa dom gamla grekerna.  “- Det vill jag inte! Lämna min syster ifred och sluta älska henne, hon är min!” Vill jag skrika över hela stan. Fast en så fin människa som Dej, kan man inte ha för sej själv. Det vore ett brott mot mänskligheten, om något.  De får mej att tänka på en av dina favoritförfattare Astrid Lindgren och hennes bröderna Lejonhjärta. Det var en av mina favorithistorier som barn. Kanske du nu ska till Nangijala, vem vet? Men kan tänka mej att ifall dom behöver hjälp där, är du den första dom “ringer” till. För vem annan kunde lysa upp världen så som du? Kanske vi syns där en dag, så reservera en plats i solen åt mej, systra mi.

Jag älskar dej och kommer alltid att sakna dej,

Lillebror

Hon bad mej fortsätta skriva i hennes blogg. Det ska jag göra, men jag ska inte ta över bloggen. Den är Jennis. Jag skriver bara några inlägg som jag lovat.