Några dagar efter att du fått beskedet, var utsikterna väldigt dystra: Med behandling kunde du kanske få 3 månader, men då blir kroppen utsatt för de tyngsta gifterna du någonsin fått. Utan behandling så handlade det om en väldigt kort tid, kanske några veckor. Frågan löd: Skall du ta behandlingen och kämpa en sista gång, eller skall du försöka njuta av den tid du har kvar? Med tanke på allt du gått igenom tidigare visste jag inte vad du skulle välja. Jag skulle ha tackat för mej, dragit på stetsonhatten och ridit mot solnedgången. Men inte du. För du är en tuffing. Du stirrade döden i ögonen och döden blinkade först. Fan vad stolt jag är över att vara din bror. Så du väljer medicinerna. Tack för det! För du gav oss inte 3 inte 4,5,6 utan 9 månader! 3 ggr längre en läkarna vågade hoppas på. Och vilka fina månader det var. Trots allt skit. Så många fina minnen från en så relativt kort tid.

Många av minnena är av mor och far och våra underbara systrar och dina fantastiska vänner. Så mycket kärlek har jag aldrig sett, hört eller upplevt tidigare. Så mycket omtanke, så mycket kämpaglädje, så fina människor. Och alla önskar dom att dom gjort mer?! Dom satt med dej, dag ut, dag in. Vid din sida. Både hemma och på sjukhuset.

Dom skickade meddelanden från hela världen. Dom skickade presenter och teckningar och fotocollage till avdelningen. Dom översvämmade Facebook med meddelande så att Facebook antagligen har ett par dedikerade servrar där det står ”messages for account Jenni Laxén” på. Dessa vänner som skaffade dej en moped. Som gjorde en insamling så att du kunde göra något kiva. Dessa underbara människor som ständigt hjälpte till. De hämtade mat åt dej, de gjorde en t-skjorta med en logo på en solros med texten ”världen behöver Jenni”, de gjorde en julkalender åt dej där de varje dag hämtade en överraskning åt dej, de ordnade en julsångs-konsert under din balkong! De gjorde allt detta och mycket mer och sen undrar dom om dom kunde göra mera?!? Hur kan man ha så fina vänner?

Dom säger att du gav dom så mycket energi. Men tänkte dom någonsin hur mycket energi dom gav dej? Du var en, dom är flera hundra. Utan dom skulle du inte ens ha klarat av första fighten för så länge sen. Tack vare dom så blev det nästan tio år till! Det finns inte ord att beskriva hur fina människor ni är. Det spelar ingen roll vad man gjorde, på vilken grej man var med eller inte. Hon visste att ni fanns. Det räckte. Det gav henne mod. Det gav henne hopp. Det gav henne viljan att leva och kämpa oberoende hur ont det gjorde.

Jag är evigt tacksam till er alla. Mor, Far, Jannika, Iara, Ninn, Mariana och Tove ni var ljuset i Jennis mörker. Ni stöttade henne när hon hade det svårt. Ni var där för henne vad hon än behövde. Hur jobbigt det än kändes, hur tungt det än var, så var ni där. Ingen kunde ha önskat sig en bättre familj.

Martina, utan dej skulle jag aldrig klara av detta. Jag älskar dej och är tacksam för att du finns här för mej. Jag är glad för våra barn, som vet hur man ska trösta pappa. En kväll vid årsskiftet när jag kom hem efter en tung dag på Terhohemmet, så kom min äldsta son fram till mej och utan att säga något, bara kramade mej! En lång och varm kram. Träff, sjönk. Strax kom också min dotter och min yngsta son med i kramen. Det behövde jag. Just då, var det det bästa som kunde hända. Tack mina barn för att ni är så underbara!

Jag är likväl evigt tacksam till alla mina och Jennis vänner. Ni gjorde så mycket mera än någon någonsin hade kunnat önska. Ett tack räcker inte. Evig tacksamhet räcker inte heller. Jag står i tacksamhets skuld till er alla och jag skulle vara ärad om jag någon gång skulle få en möjlighet att betala tillbaka ens en liten del av den.

-lillebror