Ungefär två sekunder efter att jag publiserade mitt relativt positiva blogginlägg i början av september, ringde hematologen från Mejlans och frågade mig med en mycket allvarlig röst om jag var någonstans där jag kunde sätta ner mig och fortsatte mer eller mindre i samma andetag att leukemin kommit tillbaka och att jag redan nästa dag skall komma in till sjukhuset och diskutera saken närmare.

Jusså, tänkte jag och började fundera på allt som (än en gång) skulle måsta ordnas upp, läggas i källaren, samtal jag skulle ringa etc.. Det som däremot kom fram nästa dag under samtalet med (den till synes ”livrädda”) läkaren, var att det denna gången var allvar riktigt på riktigt och att de ansåg att inga traditionella sytostatikabehandlingar intravenöst skulle hjälpa, eftersom det bara var tre månader sen jag hade fått liknande behandlingar (i mars-juni) och att behandlingarna ju endast hade hållit leukemin borta en alltför kort tid. Så min visshet om att allt kommer att bli bra, som jag alltid haft hittills då jag tidigare blivit behandlat för lymfom och leukemi, flög ut genom fönstret på två röda sekunder! Läkarnas strategi den här gången var inte att få mig frisk, utan att försöka förlänga mitt liv. Vaddetnusenbetyder?!?

Hösten har varit mycket jobbig sen dessa samtal i början av september. Jag är fortfarande jätte nöjd med servicen jag fått av läkarna på Mejlans sjukhus, men de rår ju inte på allt här i världen, även om de absolut försöker sitt bästa. Jag har fått alternativ cytostatikavård hela hösten; istället för att ligga på avdelningen på sjukhuset och få intravenös cytostatika, så har jag fått vara hemma och äta två olika experimentella mediciner i pillerform, samt varit inne på Mejlans för Vidaza-sprutor varje dag i en veckas tid per månad. Medicinerna har fungerat såtillvida att cancercellernas antal i blodet har gått ner, men samtidigt har även alla andra blodvärden gått ner, så jag har åkt in till sjukhuset mer eller mindre varannan dag för att ”tanka” både hemoglobin och trombocyter.

Mina vita blodkroppar har varit på noll i flera månader, dvs jag hade till slut absolut inget immunförsvar, vilket för tre veckor sedan ledde till att jag fick nån mystisk infektion och hamnade in på avdelningen där de intravenöst gav mig över 8 antibiotika 24 timmar i dygnet i nästan två veckors tid. Mitt inflammationsvärde var i skyarna (närmare 400, då det vanliga är < 3) och till slut fick jag lunginflammation på köpet. Såhär efteråt har jag hört att både läkarna och mina närmaste var oroliga för att jag inte skulle komma levande ut därifrån, men det var aldrig en del av min plan. Jag hade hela tiden i tankarna att jag ännu skulle hem i egen säng, så jag var aldrig rädd för slutet just då och där.

Under min vistelse på sjukhuset kom jag och läkarna dock överens om att avsluta all cancermedicinering, eftersom det tär så förfärligt på min kropp och sist och slutligen inte hjälper så speciellt mycket, eftersom de sjuka cellerna ändå hittar rum att växa i benmärgen. Nu är det alltså bara palleativ vård som gäller för mig dvs smärtlindring. Jag hoppas iofs att jag ännu får lite mera krafter de kommande dagarna och veckorna, så att jag skulle orka göra lite mera aktiviteter och sedan kunna fira julen i ett vitt sagoland. Längre än så vågar jag varken tänka eller hoppas. Så frågan om jag tänker på en vanlig existens och hur det skall gå med jobbet eller annat ”vardagligt” finns helt enkelt inte längre. Mina tankar är betydligt jobbigare än så och koncentrerar sig mest på att orka ta mig igenom dagen och planera min begravning och andra relativt tunga frågor, som inte riktigt är vardagsmat för de flesta människor. Samtidigt känns det ju totalt absurt att jag sitter och planerar min egen begravning och vem som skall bära kistan och vilken musik som skall spelas, men det är mitt ”projekt” just nu, som jag gärna får klart innan jag dör, så att mina närmaste inte måste ta hand om allt efter min bortgång. Det blir otroligt jobbigt för dem so wie so, så om jag kan hjälpa till med något litet, så gör jag det mer än gärna. Det som fått mig att orka de senaste månaderna och veckorna, är absolut det stöd jag fått just av min familj och mina vänner 24 timmar i dygnet, hela veckan lång! Utan dem skulle jag troligen redan bara vara ett minne blott. Så fortsätt heja på mig, så att jag orkar ännu längre! <3