Våren 2014

Det är inte sant! Där satt vi igen på Mejlans och väntade på att läkarna skulle ta det ena testet efter det andra för att komma fram till vad jag led av..fast jag bestämt visste att det var leukemin som kommit tillbaka. Det hade slagit mig klockan 5 samma morgon, då jag hade vaknat helt svettig och alla delar föll på plats; varför jag varit heeeelt slut den senaste månaden, varför maten inte smakat, varföt jag varit håglös, deprimerad, trött och helt slut sedan januari. När svaret till sist kom och de skickade upp mig till hematologiska avdelningen 7A, kom det inte som en överrsakning. Livet hade (igen) gett mig en örfil rakt i ansiktet  och nu skulle jag då nånstans ifrån hitta krafter till att försvara mig mot den här tredje attacken. Livet skulle på paus igen. Det skulle anmälas till jobbet att jag inte skulle dyka upp där på en tid, jag skrev långa mail som innehöll allt som jag höll på med eller borde påbörjas för att arbetsuppgifterna skulle gå framåt. Det skulle fixa sjukintyg. Resor, massager, bastuturer och körövningar skulle inhiberas. Tur så bodde jag i Finland den här gången, så behövde jag inte åtminstone gå igenom samma helvete med att få ett FPA-kort som sist..

Panetoz sommardänga från 2012 Dansa Pausa dök upp i mitt huvud igen (fast hos mig låter den lite mera såhär: Lev-pausa- andas-pausa-lid-pausa-må snäppet bättre-pausa-spy-pausa). 

Idag var jag med på TV (en till gång). Jag talade om cancer (igen). Den här gången var det i och för sig betydligt positivare än sist, för jag var inbjuden av Anne Hietanen att vara med i Bokklubben i Min Morgon. Även om boken alltså då handlade om cancer, så var det på ett konstigt sätt både roligt och upplyftande.

Boken vi talade om heter The Emperor of all Maladies- A Biograhpy of Cancer och är skriven av Siddharta Mukherjee, själv cancerläkare. Som ni ser, så pryds pärmen av en kräfta, som enligt Anne beror på att den första tumören som någonsin hittades såg ut som en kräfta (hon skämtade).

Jag tror inte jag hade mått bra av att läsa boken medan jag själv var sjuk, för Mukherjee beskriver relativt djupt i detalj vad som händer i kroppen och i cellerna då cancern tar över. Hade jag vetat allt detta då jag var sjuk, skulle jag nog haft problem att stanna kvar i min egen kropp. Nu var det bara intressant att ”från andra sidan” (den vinnande sidan) kunna förstå vad som egentligen hänt inom mig och hur otroligt jobbigt det även är för läkarna att vara säkra på vilken cocktail av mediciner som är rätt och effektiv mot just den här patientens specifika version av cancer och vilken cocktail i värsta fall inte biter alls? Det är lite av en rysk roulett, även om man under årtusenden (speciellt fr.o.m mitten av 1800-talet) forskat enormt mycket i ämnet och naturligtvis hittat en mängd otroligt effektiva mediciner, cytostatikan och andra behandlingar. Tack för det, säger jag!

Jag har längs med dagen fått ett antal kommentarer om min medverkan i programmet. Ett exempel är att jag borde söka mig till ett jobb på TV, medan en annan kommentar gällde att jag säger ordet ”liksom” alltför ofta. Nu vet jag inte om någon på TV vill anställa mig för att säga ”liksom” som var och varannat ord? Kanske jag borde jobba på det där? Jag vågar knappast titta igenom sändningen såhär i efterhand, eftersom jag tror att jag måste ha låtit lite hjärnbefriad. Men å andra sidan så hade jag skoj och jag tyckte att boken absolut var värd att läsa, så kanske jag är förlåten?

Tack Anne att du bjöd med mig! Dessutom vill jag påpeka att personalen på Cityportal är härliga. Plus i boken och kram för ert positiva sätt!

Om ni vill se klippet, så hittar ni den från 1:10:28 på Bokklubben/ Min Morgon