Våren 2013

Jag hade inte talat med dig på flera månader, högst antagligen för att jag var livrädd för vad som skulle komma fram när någon svarade. I värsta fall inte du, utan någon annan i din familj som skulle berätta åt mig att nu hade det värsta hänt… Egoistiskt kan man tänka, men jag förklarade det mera med att jag inte ville störa, att jag ville ge dig och din familj tid för varandra inför slutet.

Inte ens jag gick helt på den förklaringen..

Hösten 2011

En dag kom en av sjuksköterskorna in på rummet då mamma och jag satt och diskuterade något trivialt. Sköterskan berättade att en finlandssvensk kille dagen innan blivit antagen till avdelningen. Han hade hört när mamma och jag talat svenska i korridoren när vi var ”ute” och gå och att han nu undrade ifall han skulle få komma och hälsa på. Javisst, klart det, tyckte jag. Fem minuter senare kom du in genom dörren och presenterade dig som Anders. Vi kom genast bra överens och kom fram till att våra sjukdomshistorier var ganska lika. Du hade också insjuknat i cancer några år tidigare och nu hade du insjuknat på nytt i leukemi och det var allvarligt. Det enda som kunde rädda även dig var en stamcellstransplantation.

Vi sågs mer eller mindre varje dag. Dels kom vi så bra överens, dels finns det ju inte speciellt mycket att göra på en sjukhusavdelning, så lite mingel med ”kolleger” var ett välkommet avbrott i rutinerna. Till en början var det du som kom och hälsade på mig, eftersom jag då var i så dåligt skick och hade så ont (speciellt i magen) att jag inte orkade stiga upp från sängen. Även om jag fick all värkmedicin jag hann be om, så hjälpte det bara stundvis mot den galna värken i mina tarmar. Värken berodde på att cellgifterna attackerade mina slemhinnor och mina inälvor och tarmar höll på att förgås, och jag med dem. Men mitt humör som gick upp och ner skrämde inte dig från att komma in och prata. Ibland orkade jag knappt tala, men då talade du med mamma eller pappa eller min syster eller bror eller vem-som-nu-råkade vara vid min sida. Om inte du orkade komma och hälsa på, fick någon av mitt ”jäng” springa in till dig med dagens Husis eller lite choklad eller bara för att säga hej, speciellt om inte din familj eller dina vänner kunde komma och hälsa på just den dagen.

Då jag blev bättre och fick mera krafter, blev du sämre och rollerna blev ombytta. Jag gick till ditt rum och hälsade på. När jag fick åka hem på ”semester” före min transplantation, åkte vi upp till sjunde våningen varje gång jag hade något ärende till sjukhuset, ett blodprov hit eller ett test dit, för att säga hej. Det blev mer eller mindre varje dag det också.

Ibland fick jag inte gå in i rummet pga. smittorisken, men då blev det en kort diskussion genom glasrutan i dörren istället. Efter transplantationen fick jag inte ens gå in på avdelningen, men då fick mamma eller pappa åka upp och hälsa på dig och höra dagens mående.

Vi talade mycket om våra sjukdomar och speciellt om hur du mådde och hur svårt det var för läkarna att hitta en passande donator till dig. Det var jobbigt att höra, för jag kände mig lite bortskämd ibland som hade lyxen att ha en syster som passade som donator. Till slut hittade de ett sätt att göra en transplantation även till dig, men din transplantation var betydligt mera riskfylld än min och metoden hade bara gjorts på 5 personer före dig i Finland.

Men du trodde och hoppades. Jag också. Det gjorde ju alla. Längs med våren och sommaren ringdes vi och jämförde käänteishyljintä-reaktioner (graft-versus-host disease/ transplantat-mot-värd sjukdom). Vi undrade om den andra satt i solen (snabbt in i skuggan, solen är inte bra med medicinerna! Men jag sitter med ryggen mot..), om den hade på tillräckligt med skyddande klädlager (akta så att du inte bränner dig!) om den hade fått exem eller andra irritationer på huden som kunde vara käänteishyljintä (du måste nog visa det för läkaren!). Har du ätiti fisk eller sill eller färskost (Usch nej, det är ju förbjudet!). Det var galet hur man så enkelt kunde förstå den andras oro och samtidigt hoppet och glädjen då läkarna meddelade att man fick sluta äta någon medicin eller att man äntligen kunde få gå i bastun (men inte för länge!) eller vistas helt normalt bland människor (men inte sjuka eller flunssiga, kom ihåg!).

Våren 2013

Den sista gången vi talade var när jag ringde på självständighetsdagen. Du hade just fått veta att läkarna inte kunde göra något mera. Transplantationen hade inte fungerat och det fanns inga mediciner som kunde stoppa leukemins framfart. Diskussionen vi hade var bisarr. Vad säger man åt någon som just fått sin dödsdom? Vi talade om liv och död som om det vore något man talar om varje dag. Det kändes naturligt, ändå var det konstigt och svårt och så overkligt. Ingen visste när din kropp skulle ge efter, det enda säkra var att det skulle ske förr eller senare.

Efter det talade vi aldrig mer.

När jag sen fick budet för någon vecka sedan att du somnat in blev jag inte förvånad, men det gjorde ju inte saken lättare. Så många känslor och tankar som for genom mitt huvud. När? Hur? Var? Hur hade du mått den sista tiden? Så kom tårarna.. Sen slog det mig att det egentligen skulle ha kunnat vara jag. Fast egentligen inte, eftersom våra transplantationer och donatorer var så olika. Men du förstår vad jag menar. Jag tyckte så synd om dig. Fast du ju kanske var den som nu led minst. Sen tänkte jag på din fru och barnen. Vad obeskrivligt jobbigt det måste vara för dem!

Jag har hittat tillbaka till ett ”vanligt” liv igen. Åtminstone nästan. Jag har så småningom börjat glömma hur jobbigt allt var och hur ont man kan ha och hur irriterande det är att bli väckt av en laboratorietant varenda en morgon så att hon skall kunna ta x antal tuber blod. Detta före man blir van och egentligen knappt ens märker när de kommer, utan automatiskt sträcker fram armen. Ibland är jag dock den där patienten igen och jag har svårt att relatera till vad andra tar som självklart i livet. Jag förstår inte varför det klagas på det ena lilla, minimala problemet efter det andra, det spelar ju egentligen inte någon roll. Fattar de inte?! Jag saknar att tala med dig för du förstår. Men å andra sidan, vad ska jag klaga? Jag har det bra! Jag hade turen på min sida, tvärtemot från dig. Du fick aldrig uppleva ”vanligt” igen. Att må bra och orka med allt det där man inte orkar då energinivån är på minimum. När mediciner och nya stamceller äter upp all energi som din kropp tillverkar. Att faktiskt klara av att vara igång en hel dag utan dagsömn. Att tänka på annat än när nästa tid på sjukhuset är. Att komma ut ur sjuk-bubblan. Att stiga upp på morgonen och den första tanken inte är ”jag orkar inte” eller ”jag har ingen lust”. Men jag hoppas att du mår mycket bättre nu, var du än är. Uppe på molnets kant. Att du är den positiva och starka människa som jag kände en liten tid, men som gav mig så mycket stöd, bara genom att förstå för att du hade oturen att gå igenom samma skit som jag.

Tack Anders för din vänskap och ditt stöd! Vila i frid.