En sån psykisk stress. Att måsta vara på sjukhuset före klockan 8 på morgonen, för att hinna med på morgonens labbrunda. Detta för att de ska ta benmärgsprov under förmiddagen och läkarna helst vill ha mina blodvärden före de börjar ”borra” i mig.

Idag gick det ovanligt bra, det är ju så ljust på morgnarna redan, så vi var på sjukhuset redan 20 före 8. Laboratorietanten kom kl.8, men hade inte alla 21 provtuber med sig, så jag fick snällt vänta i en timme till. Efter att tant nummer två varit inne och tagit provena, gick vi ” ut och gå” i avdelningens ca 150 m långa korridor. Då jag såg sjuksköterskan som hade ansvar för mig idag, bad jag henne ge mig en Diapam före benmärgsprovet, eftersom det lugnar ner en på ett skönt sätt (ingreppet är inte så farligt och man blir van vid det efter x antal gånger, men allt som oftast erbjuder de lugnande medicin ändå). ” De brukar normalt ge mig 10mg, men det räcker nog med 5mg idag”, sa jag till sjuksköterskan, van som jag var att få lugnande innan ingreppet. Sist sov jag i tre timmar, eftersom Diapamen gjorde mig så lugn och trött.

En stund senare kom läkaren, sjuksköterskan och en från laboratoriet för att utföra benmärgsprovet. Då låg jag redan mycket avslappnad på sjukhussängen och de kunde sätta igång direkt med att bedöva mitt vänstra höftben och huden runtomkring. Då läkaren skulle gå in med ”borren”/ nålen (eller ”vapnet” som jag kallar det), knep det till, vilket betyder att bedövningen inte ännu tagit ordentligt. Vi väntade en stund till och så kunde proceduren börja; läkaren går in i höftbenet, suger upp vätska, som sedan experten från labbet snabbanalyserar för att se om det kommit tillräckligt med fragment från själva benmärgsvätskan, eller om det bara kommit blod. Idag hade vi lite otur, och efter fem försök på lite olika ställen, sa läkaren att det nog är bäst att försöka gå in via bröstkorgen, eftersom det där ibland kan vara lättare att få tillräckligt med själva vätskan.

Jahha. Då hjälps inte annat än att vända på sig, blunda (för vem vill nu se ”vapnen” de använder för att gå in i bröstkorgen på en??) och vänta på att bedövningen (som egentligen är det obehagligaste och gör absolut mest ont) ska börja verka, så att läkaren kan börja ingreppet. Den här gången hade vi tur och det kom benmärgsvätska direkt på första gången, så läkaren kunde från samma ställe ta alla tre prover som behövs för att göra testerna för att kunna analysera om cytostatikabehandlingen hjälpt eller om det finns kvar några rester av leukemin i kroppen.

Efter ingreppet somnar jag nästan direkt, Diapamen har gjort sitt. Nu gäller det bara att vänta på svaren från ingreppet, så att läkarna kan bestämma hur vi ska gå framåt.

Den väntandes tid är lång…

”Vem ska trösta Knyttet?” undrade jag. I min ensamhet i nattens mörker på sjukhuset. Då allt känns extra jobbigt och man nästan blir lite mörkrädd. Inte mörkrädd som ett barn, men rädd för tankarna som kommer krypande i nattens tystnad. Då ingen kommer och avbryter en och drar upp en ur dessa jobbiga, och oftast inte helt realistiska, tankar.

Men nu har jag har svaret på frågan- alla ska trösta Knyttet! Det otroliga stöd och den kärlek som både min familj, mina vänner, men även mer eller mindre okända människor visat mig efter blogginlägget, har överrumplat mig. Att det är så många som bryr sig och hör av sig! Som peppar mig och skickar positiv energi, kämpakramar, skratt, tårar, empati, mat, pussar och ömhet. Jag skall aldrig känna mig emsammast i världen mera. Hur skulle jag kunna göra det? Med en så enorm och aktiv hejarklack? Näe!

Nästa gång jag ligger där i sjukhussängen och det är dags att släcka lamporna och mörkret lägger sig över rummet, då ska jag tänka på alla er härliga, underbara människor som bara vill mig väl. Då kommer den där skyddande konkongen att bildas, men nu får jag inte klaustrofobi och känner att den kväver mig, utan den lägger sig under mig, som en skyddande vagga och jag kan somna i lugn och ro, utan att behöva få obehag eller vara rädd för nattens mörka timmar. Jag är skyddad och ni håller alla mig om ryggen och stöttar mig genom nattens mörker. Men även genom dagens ljus. Alltid. Hela tiden.

20 mars 2014

Mitten av mars 2014

Mörkret och tystnaden börjar lägga sig över sjukhuset och staden och jag släcker lamporna, drar för gardinerna och tänkte försöka somna. Jag lägger mig på vänstra sidan i den smala sjukhussängen och kurar upp mig i fosterställning. Det är den enda ställningen jag känner mig trygg i, den ställning som flera, flera gånger förr fått mig ifrån de mörka tankar och den avgrund som eventuellt kunde vänta på mig i nattens mörka timma. Jag kommer att tänka på sagan ”Vem ska trösta Knyttet?”, eftersom Knyttet var emsamast i världen och just så känner jag mig i denna stund. Jag inbillar mig en kokong av skyddande energi som lägger sig över mig, men sen får jag klaustrofobi och angst och känner att jag inte kan andas, så jag skuffar iväg kokongen upp i luften. Jag tänker mig istället att mamma står bakom mig och masserar min rygg ovh mina axlar, som hon gjorde tidigare under kvällen innan hon gick. Det lugnar mig och jag talar småhögt med någon därute (en ängel, en ande, en gud, ett väsen i universum, jag vet inte vem jag tilltalar) och ber om att nästa dag skulle vara litelite bättre. Lite mindre ont i ögonen och munnen, så att jag skulle kunna hålla ögonen uppe mera än stängda under dagen och att jag skulle klara av att äta utan att aftan/ blämman skulle värka och göra så förbannat ont.

Jag vill inte ta sömnpiller/ insomningspiller för att hjälpa mig att sova. Detta beror främst på att jag under de två första dygnen på sjukhuset fick så mycket värkmedicin, illamåendepiller, sömnpiller etc, så att jag dag två eller tre var hög som ett hus och mådde så illa så jag bara spydde och yrade hela dagen. Efter detta gav de ingen värkmedicin eller sömnpiller åt mig på en eller två dagar (mitt minne räcker inte till för att komma ihåg detaljerna), så att jag skulle komma ner från mina höga höjder och balansen i min kropp kunde stabilisera sig.

Snart glider jag bort i sömnens sköna värld, en paus på 10 timmar från sjukhus, ont och obehag. Men även besök av diverse familjemedlemmar och bästa kompisar, som sitter vid min sida från morgon till kväll. Varje dag. <3