(i ingen speciell viktighetsordning)

Att inte jobba heltid och ha  fredagen ledig.

Att vara frisk.

Att dricka Chai med mycket latte före läggdags.

Att ha vänner som lyssnar, tröstar, peppar, skrattar och gråter med en.

Att sitta vid köksbordet och titta ut genom fönstret. Även om det är grått och halvmörkt och tråkigt ute.

Att träffa människor man inte sett på länge. Helt i misstag. På helt oväntade ställen.

Stillhet. Larm. Fest.

Att få gå till en läkare som känner till ens sjukdomshistoria.

Att ha friheten att välja själv.

Att lyssna på musik live. Nästan vilken musik som helst. Bara det är ”en vivo”.

Att yoga och inse att man inte förstår hur det är möjligt, men det funkar.

Att ha föräldrar och syskon och syskonbarn och avecer. Hela/halva/egna/bonus- allt och alla räknas.

Att höra en ny sång som går rakt in i hjärtat.

Att känna att man lever.

Att gå i bastu och dricka Jaffa efteråt.

Att kunna hjälpa till.

Att ha galna, allvarliga, duktiga, uppmuntrande kolleger, som gör jobbet så mycket roligare.

Att kunna tala om livets svåra frågor.

Att sova. Och somna utan sömnpiller.

Att finnas. Fast man inte riktigt förstår varför.

..tänkte jag såhär i höstmörkret.