Jag minns när du ringde, jag visste vad det var redan innan jag svarade.  Jag satt i eftermiddagsrusningen. Du sa att du var på Mejlans och jag sa att jag är där på fem minuter. Du hade inte fått beskedet ännu när jag anlände, men vi visste nog båda hur det skulle låta. Vi fick vänta en god stund på läkaren och bläddrade smått nervöst igenom de knapra tidningsutbudet i väntrummet. Under alla dessa år har vi lärt oss att automatiskt sysselsätta oss i väntan på läkare så att man inte kryper längs med väggarna. Känns det som att tala, så talar man. Känns det för att tiga, så tiger man. Men för att hindra att nervositeten och pessimismen får övertaget skall man hålla sej sysselsatt. Ibland är det lättare, ibland svårare. Då var det inte speciellt lätt. Jag plockade upp en tidning som var 3-4 år gammal. Den var inte speciellt intressant, förutom då det faktum att den var väldigt gammal för en veckotidning.

Du ville tala med läkaren i enrum, det gjorde du då första gången också, för så länge sen. Då väntade vi också tillsammans på beskedet. Men det här kändes så mycket värre. För nu visste vi mycket mera. Så mycket mera. För mycket mera.

Läkaren kom och ni gick in. Jag blev och sitta i väntrummet på polikliniken med ganska många andra. Men jag var den enda som, så fort dörren gick fast bakom er, började gråta. Riktigt ordentligt. Dom andra funderade nog vad som hände. Men så ryckte jag upp mej, jag var ju här för att stöda dej, inte tvärtom. Så när du kom ut igen, så försökte jag iallafall att se ut som om jag inte gråtit hela tiden.

Du kom och satt dej bredvid mej och berätta vad läkaren sagt. Den är tillbaka. När vi hörde att cancern förnyats kändes det som att falla handlöst från skyarna mot ett berg. Det knyter sig i magen för att man mår illa. Tankarna rusar genom huvudet; hur ska jag förhindra detta? Vad kan jag göra? Ingenting. Jag kan inte göra någonting. Enda jag kan göra är att hålla dej i handen medan vi faller.

Du sa något om att det inte finns något hopp, men jag sa att om nån kan så kan du. ”Vi gör fast världsrekord i att slå tillbaka cancern, om det behövs” sa jag. ”Det blir lättare Tredje gången” sa jag också (för att ibland hjälper det att säga dumma saker). Då skrattade du faktiskt, mellan tårarna, men det var nog mer åt min envisa dumhet än åt skämtets kvalité.

Det blev direkt upp till avdelningen utan att gå hem emellan.  Inte en minut att förlora. Fast då kändes det ju som om man just förlorat ALLA minuter. Vi gick upp till avdelningen själva, vi visste ju vägen. Du fick ett rum och jag ringde mamma. DET är inte ett samtal man vill ha. Det blir inte lättare för att man hamnat göra det förut. Eftersom mamma är mamma hela dagen, så hon skulle hämta lite av Jennis grejs när hon kom. För så gör en mamma. Gulliga, fina mamma.

Vid något skede åkte jag hem. Tankarna snurrade snabbare än bilen. Vad det här det? Var det allt vi fick? Eller är det ett falskt alarm? Hurdana behandlingar blir det? Blir det behandlingar överhuvudtaget? Hur ska jag övertyga Jenni att kämpa för livet när sannolikheten att överleva detta är så låg att ingen vill räkna ut procenten?

Nästa dag när jag kom och hälsade på dej, gick jag via polikliniken och överräckte en plastkasse full med diverse tidningar. Det är tillräckligt otrevligt att sitta och vänta i väntrummet utan att behöva läsa 3 år gamla tidningar. Du blev, liksom personalen, glad över min lilla återvinningsidé. Jag rekommenderar alla att göra det samma nästa gång ni går nånstans som har ett väntrum. Ta med några tidningar för egen glädje, men lämna där dom när ni far.

803 dagar fick du leva fritt i Version 2.0. Jag vet att du njöt av varenda en av dom. Man kan inte köpa 803 dagar för alla pengar i världen. Men man kan få dom om man har en syster som donerar stamceller. Vad säger mera att man älskar någon än det? Här har du dom celler som gör mej till mej. Ta dom och fortsätt leva. Tack Jannika för att du gjorde det. 803 gånger tack!

-lillebror