Vad vi skrattade, min syster J och jag första gången håret skulle rakas av mig. Det var hösten 2005 och de första cellgifterna hade börjat ge sig till känna. Då det gäller håret är processen ganska långsam; först märker man att dynan är lite hårig, sedan märker man att en massa hår fastnar i handen då man kliar sig i huvudet, sen följer att stora tofsar faller av då man är i duschen och tvättar håret..

Sjuksköterskorna rekommenderade faktiskt i ett ganska tidigt skede att raka av håret, så att det inte skulle störa så mycket då det lossnade. De hade helt rätt. Det är inte så fräscht att vakna upp på morgonen och märka att det vita dynvaret är mörkt av ens egna hårstrån. Dessutom blir man hela tiden påmind om sin sjukdom när man ser hårstrån överallt runtomkring sig. Det är dessutom betydligt skönare att inte ha nå’t hår att tvätta och torka och kamma, som jag kom att märka med tiden. När man knappt har krafter att gå på toa, hur ska man orka schamponera håret var och varannan dag?

Då jag (/vi) bestämt att det var dags att dra bort allt hår, hämtade min bror med sig sin rakapparat till sjukhuset, och min syster och jag satte oss i badrummet på andra sidan av korridoren från mitt rum och satte igång. Jag skulle aldrig ha klarat av att raka av min systers hår, men hon var modig och körde på. Vi skrattade som små barn hela vägen. Då det var klart utropade min syster; ”du ser ju helt ut som Kekkonen!” Och hon hade nog helt rätt; där satt jag skallig, med stora glasögon som hade mörka bågar. Hahahahaaa, kiknade vi. Aldrig hade jag trott att det kunde vara så roligt att bli skallig.

Nästa gång, hösten 2011 då det igen var aktuellt att raka av mitt hår, var det inte alls lika underhållande. Jag tyckte att jag redan sett min hårlösa skalle helt tillräckligt och även om pappa tyckte att jag hade en precis likadan skalle som min bror och att vi liknade varandra så otroligt mycket, kunde jag inte riktigt se det roliga i det hela.

Då jag märkte att mitt hår (som var längre än jag någonsin haft i hela mitt liv) började falla, bad jag mamma att raka av det. Hon sa att sjuksköterskorna säkert kan komma och göra det. Men fråga efter en rakapparat, så får du göra det, sa jag. De har säkert tid att göra det, upprepade hon. Äsch, du ska göra det, mamma!

Jag har ingen aning varför det var så viktigt för mig att just mamma och inte någon av sjuksköterskorna skulle göra det. Jag bara kände så starkt att det skulle vara hon. Kanske jag hade ”tvingat” min syster om hon hade varit där, men hon var av och an hemma i Frankrike då det var dags.

Vi skrattade inte alls lika mycket, mamma och jag, när hon rakade mig. Men det kändes ändå på något sätt skönt att få det gjort; nu var vi igång på riktigt (igen) och jag visste ju att skalligheten skulle spara mig enormt mycket ”arbete” med min personliga hygien.

Även om man fort blir van att vara utan hår och det estetiska aldrig stört mig och mitt hår nu redan vuxit sig ganska långt igen, så kan det ändå kännas störande att se människor med långt hår som de satt upp i någon härlig frisyr. Det kommer bara att dröja ca tre år innan mitt hår kommer att vara lika långt igen. Men att  använda peruk har aldrig varit min grej. Även om sjukhuset ger en s.k. check till en perukbutik där man fritt får välja peruk (oftast väljer människor en som så mycket som möjligt liknar den frisyr de tidigare haft), så går jag hellre omkring med inget eller kort hår än en svettig peruk som gör att du får så hett att du nästan svimmar. Dessutom tycker jag att den på allvar känns onaturlig och jag tycker mig känna att alla runtomkring glor på mig, för att de ”ser” att jag bär en peruk. Jo, nej tack.

Fast, detta är en liten detalj i en process där hårets varande eller icke varande inte är speciellt viktigt alls.