Sommaren 2013

Åh sommaren, den underbara sommaren! Då man gör allt som som blivit ogjort under vintern. Som man inte har haft ork att ta tag i. Som att städa linneskåpet eller bokhyllan eller skrivbordslådan. Man tar fram saker för att städa, men sätter istället ner sig och koncentrerar sig på vad som står i brevet, i tidningen, på kortet eller i häftet man nyss tagit fram från gömmorna för att egentligen sätta på rätt ställe. Så hittade jag min dagbok här en dag.

En av mina dagböcker från tiden då jag låg på sjukhuset. Min dagbok där det finns både tankar, känslor och irritation, men även resultat från Shanghai-spel med familjen, konstiga anteckningar som jag måste ha gjort när jag var fullpumpad med värkmedicin och hög som ett hus, namn på sångare och band som jag tydligen ville komma ihåg att lyssna på. Telefonnumror till ställen jag inte har en aning om. Frågor som jag skulle komma ihåg att fråga av läkarna vid nästa rond. Härliga SMS av vänner som jag skrivit ner för att kunna läsa om och om igen. Även min ”dryckesdagbok” var där. Anteckningar om hur mycket jag drack dagligen. Det var viktigt att jag drack minimi 3 liter/ dag p.g.a medicineringen. Annars kunde det gå illa. Vad som skulle ha kunnat hända om jag inte drack vet jag faktiskt inte..

Ibland skrev jag varje dag, ibland gick det flera veckor mellan anteckningarna. Ibland klarade jag helt enkelt inte av att skriva för att jag mådde umpa och dåligt och apa. För att det sista jag tänkte på allt som oftast vara att ta fram en dagbok och skriva ner vad som hände eller hur det kändes just då. Samtidigt kändes det ändå viktigt att försöka skriva ner allt, så att jag i ett senare skede, när allt det dåliga och jobbiga skulle vara över, hade ett sätt att komma ihåg vad som egentligen hände den där gången när jag mådde så apa. Vad läkarna och sjuksköterskorna hette, så att jag kanske någongång kunde tacka dem. Vilka mediciner jag fick, så att jag kunde leta upp information om dem och vad som egentligen pumpades i mig genom ”chokladkanylen” vid mitt högra nyckelben (det var en ”subclavical” kanyl, men jag hörde att anestesiläkaren som skulle sätta dit den sade ”suklaakanyyli”, så chokladkanyl bidde det i mitt huvud). Små lappar med mina dagliga blodvärden har jag en hel hög av. Dessa ”lottorader” var dagens höjdpunkt. Hade hemoglobinet eller trombosyterna gått upp eller ner? Måste jag få en påse med någondera igen under dagen? Hade leukosyterna och neutrofilerna stigit såpass att jag fick gå ut ur rummet eller t.o.m åka hem på semester i några dagar?? Det blev en hel del lottorader och nyheterna var inte alltid bra. Den lycka som den lilla lappen kunde ge då värdena gått uppåt- ah! Men ack den besvikelse som samma lilla lottorad kunde ge om värdena inte gått upp, eller i värsta fall hade gått ner eller visade noll.. Vad det kunde tära på psyket att veta att än en dag hade gått utan att min kropp orkat producera dessa små-små celler som jag behövde för att sedan kunna börja den långa vägen tillbaka. Tills de skulle skjuta ner alla blodvärden igen med nästa cytostatikafas..

Om jag räknade lottoraderna som föll ut ur dagboken då jag hittade den, skulle jag även få svaret på hur många dagar jag egentligen allt som allt spenderat på avdelning 141, 142, 7A och till sist 7B på Mejlans sjukhus. Jag har nämligen ingen aning. Jag har faktiskt aldrig tänkt på det. Det närmar sig nog ett år eller två om man skulle sätta ihop alla dagar under de år som jag blivit behandlad för först lymfom och sedan leukemi. Tänk om jag skulle tänka på vad jag eventuellt hade kunnat göra för andra (högst antagligen skojigare) saker under dessa månader? Vad hade jag gjort i ett parallellt universum?

Fast äsch, det är ju helt onödigt att börja gå den vägen. Jag lever ju inte i ett obefintligt parallellt universum. Jag är ju här. Och jag låg dessa dagar och nätter på sjukhuset. Bra så. Tack och hej. Om jag inte gjort det, vore jag inte den människa jag är. Jag skulle inte ha de minnen jag har. De jobbiga, äckliga, jävliga, sjuka. Men inte heller de härliga, fyllda av värme, omsorg och omtanke. Av oro. Av kärlek. Jag skulle inte vara den jag är idag.

På gott och ont.