Juni 2014

Vi tycker du ska gå hem nu och leva ett normalt liv, säger läkaren.

Ursäkta, vadåförnåt?

Resultaten från benmärgsprovet är såpass positiva att vi läkare tänkte att det inte är någon idé att ge dig en tredje cytostatikarunda, eftersom din benmärg har haft så svårt att återhämta sig, speciellt efter den andra rundan.

Men alltså vad betyder ”leva normalt”?

Gå hem, ät vad du vill, gör vad du vill, njut av sommaren. Tänk inte på oss och på sjukhuset på en tid.

Nehhe, men det är ju lätt. Inte! Ena dagen berättar ni att jag står vid dödens port och nu plötsligt, bara någon månad senare, ska jag bara tacka för mig, glömma bort det onda och gå hem. Näeru, så där lätt funkar det ju inte!..det sista sa jag naturligtvis inte till läkaren, men det var så jag tänkte. Hur kunde de tro att min hjärna skulle hinna med dylika kast mellan liv och död och ångest och panik för att i nästa sekund plötsligt vara tillbaka i de levandes böcker på heltid? Näe!

Jag känner inte igen var jag är. Det måste vara ett ingemansland mellan två länder som inte är de bästa av bröder. Ett kalhugget område mitt i skogen, lite sådär som vid vår östra gräns. Där går jag omkring med solen i ögonen och vet inte riktigt åt vilket håll jag ska gå och vad som gömmer sig i skogen eller bakom första bästa träd. Betyder en vändning åt höger att jag får 40 friska år till och en vänstersväng att leukemin skrattandes kommer tillbaka helt för fort? Påverkar mina personliga val sjukdomens eventuella återkomst? Kan jag med mina aktiva val påverka om jag insjuknar i framtiden eller inte? Jag vet inte vad jag skall tänka, göra eller hur jag skall gå vidare, så jag ger mig själv lov att ta ett mental sommarlov. Glömma allt som har med leukemi, cytostatika, behandlingar och sjukhus att göra, förtränga tankarna om den otroligt ovissa framtiden och bara njuta av sommaren. I september skall jag igen ta tag i saker och ting, kontakta en näringsterapeut, en psykolog, börja jumpa och simma och kanske äntligen spela tennis ( i mån av krafter). Men tills dess tänker jag bara njuta av landeliv, släkt, vänner, sommar, sol, bastu och hav. Inga mörka tankar, bara en ljus bubbla.

..nu har då september börjat och jag har kommit ut ur min bubbla och springer igen hos läkaren (som ena dagen säger att det inte finns nästan nå’t kvar av sjukdomen, medan de nästa dag säger att det nog behövs medinicering. Man blir tokig med mindre). Nu gäller det igen att gå på prov efter prov och se hur länge kroppen orkar kämpa emot leukemin, som hela tiden står i skuggan och lurar.