Några dagar efter att du fått beskedet, var utsikterna väldigt dystra: Med behandling kunde du kanske få 3 månader, men då blir kroppen utsatt för de tyngsta gifterna du någonsin fått. Utan behandling så handlade det om en väldigt kort tid, kanske några veckor. Frågan löd: Skall du ta behandlingen och kämpa en sista gång, eller skall du försöka njuta av den tid du har kvar? Med tanke på allt du gått igenom tidigare visste jag inte vad du skulle välja. Jag skulle ha tackat för mej, dragit på stetsonhatten och ridit mot solnedgången. Men inte du. För du är en tuffing. Du stirrade döden i ögonen och döden blinkade först. Fan vad stolt jag är över att vara din bror. Så du väljer medicinerna. Tack för det! För du gav oss inte 3 inte 4,5,6 utan 9 månader! 3 ggr längre en läkarna vågade hoppas på. Och vilka fina månader det var. Trots allt skit. Så många fina minnen från en så relativt kort tid.

Många av minnena är av mor och far och våra underbara systrar och dina fantastiska vänner. Så mycket kärlek har jag aldrig sett, hört eller upplevt tidigare. Så mycket omtanke, så mycket kämpaglädje, så fina människor. Och alla önskar dom att dom gjort mer?! Dom satt med dej, dag ut, dag in. Vid din sida. Både hemma och på sjukhuset.

Dom skickade meddelanden från hela världen. Dom skickade presenter och teckningar och fotocollage till avdelningen. Dom översvämmade Facebook med meddelande så att Facebook antagligen har ett par dedikerade servrar där det står ”messages for account Jenni Laxén” på. Dessa vänner som skaffade dej en moped. Som gjorde en insamling så att du kunde göra något kiva. Dessa underbara människor som ständigt hjälpte till. De hämtade mat åt dej, de gjorde en t-skjorta med en logo på en solros med texten ”världen behöver Jenni”, de gjorde en julkalender åt dej där de varje dag hämtade en överraskning åt dej, de ordnade en julsångs-konsert under din balkong! De gjorde allt detta och mycket mer och sen undrar dom om dom kunde göra mera?!? Hur kan man ha så fina vänner?

Dom säger att du gav dom så mycket energi. Men tänkte dom någonsin hur mycket energi dom gav dej? Du var en, dom är flera hundra. Utan dom skulle du inte ens ha klarat av första fighten för så länge sen. Tack vare dom så blev det nästan tio år till! Det finns inte ord att beskriva hur fina människor ni är. Det spelar ingen roll vad man gjorde, på vilken grej man var med eller inte. Hon visste att ni fanns. Det räckte. Det gav henne mod. Det gav henne hopp. Det gav henne viljan att leva och kämpa oberoende hur ont det gjorde.

Jag är evigt tacksam till er alla. Mor, Far, Jannika, Iara, Ninn, Mariana och Tove ni var ljuset i Jennis mörker. Ni stöttade henne när hon hade det svårt. Ni var där för henne vad hon än behövde. Hur jobbigt det än kändes, hur tungt det än var, så var ni där. Ingen kunde ha önskat sig en bättre familj.

Martina, utan dej skulle jag aldrig klara av detta. Jag älskar dej och är tacksam för att du finns här för mej. Jag är glad för våra barn, som vet hur man ska trösta pappa. En kväll vid årsskiftet när jag kom hem efter en tung dag på Terhohemmet, så kom min äldsta son fram till mej och utan att säga något, bara kramade mej! En lång och varm kram. Träff, sjönk. Strax kom också min dotter och min yngsta son med i kramen. Det behövde jag. Just då, var det det bästa som kunde hända. Tack mina barn för att ni är så underbara!

Jag är likväl evigt tacksam till alla mina och Jennis vänner. Ni gjorde så mycket mera än någon någonsin hade kunnat önska. Ett tack räcker inte. Evig tacksamhet räcker inte heller. Jag står i tacksamhets skuld till er alla och jag skulle vara ärad om jag någon gång skulle få en möjlighet att betala tillbaka ens en liten del av den.

-lillebror

Jag minns när du ringde, jag visste vad det var redan innan jag svarade.  Jag satt i eftermiddagsrusningen. Du sa att du var på Mejlans och jag sa att jag är där på fem minuter. Du hade inte fått beskedet ännu när jag anlände, men vi visste nog båda hur det skulle låta. Vi fick vänta en god stund på läkaren och bläddrade smått nervöst igenom de knapra tidningsutbudet i väntrummet. Under alla dessa år har vi lärt oss att automatiskt sysselsätta oss i väntan på läkare så att man inte kryper längs med väggarna. Känns det som att tala, så talar man. Känns det för att tiga, så tiger man. Men för att hindra att nervositeten och pessimismen får övertaget skall man hålla sej sysselsatt. Ibland är det lättare, ibland svårare. Då var det inte speciellt lätt. Jag plockade upp en tidning som var 3-4 år gammal. Den var inte speciellt intressant, förutom då det faktum att den var väldigt gammal för en veckotidning.

Du ville tala med läkaren i enrum, det gjorde du då första gången också, för så länge sen. Då väntade vi också tillsammans på beskedet. Men det här kändes så mycket värre. För nu visste vi mycket mera. Så mycket mera. För mycket mera.

Läkaren kom och ni gick in. Jag blev och sitta i väntrummet på polikliniken med ganska många andra. Men jag var den enda som, så fort dörren gick fast bakom er, började gråta. Riktigt ordentligt. Dom andra funderade nog vad som hände. Men så ryckte jag upp mej, jag var ju här för att stöda dej, inte tvärtom. Så när du kom ut igen, så försökte jag iallafall att se ut som om jag inte gråtit hela tiden.

Du kom och satt dej bredvid mej och berätta vad läkaren sagt. Den är tillbaka. När vi hörde att cancern förnyats kändes det som att falla handlöst från skyarna mot ett berg. Det knyter sig i magen för att man mår illa. Tankarna rusar genom huvudet; hur ska jag förhindra detta? Vad kan jag göra? Ingenting. Jag kan inte göra någonting. Enda jag kan göra är att hålla dej i handen medan vi faller.

Du sa något om att det inte finns något hopp, men jag sa att om nån kan så kan du. ”Vi gör fast världsrekord i att slå tillbaka cancern, om det behövs” sa jag. ”Det blir lättare Tredje gången” sa jag också (för att ibland hjälper det att säga dumma saker). Då skrattade du faktiskt, mellan tårarna, men det var nog mer åt min envisa dumhet än åt skämtets kvalité.

Det blev direkt upp till avdelningen utan att gå hem emellan.  Inte en minut att förlora. Fast då kändes det ju som om man just förlorat ALLA minuter. Vi gick upp till avdelningen själva, vi visste ju vägen. Du fick ett rum och jag ringde mamma. DET är inte ett samtal man vill ha. Det blir inte lättare för att man hamnat göra det förut. Eftersom mamma är mamma hela dagen, så hon skulle hämta lite av Jennis grejs när hon kom. För så gör en mamma. Gulliga, fina mamma.

Vid något skede åkte jag hem. Tankarna snurrade snabbare än bilen. Vad det här det? Var det allt vi fick? Eller är det ett falskt alarm? Hurdana behandlingar blir det? Blir det behandlingar överhuvudtaget? Hur ska jag övertyga Jenni att kämpa för livet när sannolikheten att överleva detta är så låg att ingen vill räkna ut procenten?

Nästa dag när jag kom och hälsade på dej, gick jag via polikliniken och överräckte en plastkasse full med diverse tidningar. Det är tillräckligt otrevligt att sitta och vänta i väntrummet utan att behöva läsa 3 år gamla tidningar. Du blev, liksom personalen, glad över min lilla återvinningsidé. Jag rekommenderar alla att göra det samma nästa gång ni går nånstans som har ett väntrum. Ta med några tidningar för egen glädje, men lämna där dom när ni far.

803 dagar fick du leva fritt i Version 2.0. Jag vet att du njöt av varenda en av dom. Man kan inte köpa 803 dagar för alla pengar i världen. Men man kan få dom om man har en syster som donerar stamceller. Vad säger mera att man älskar någon än det? Här har du dom celler som gör mej till mej. Ta dom och fortsätt leva. Tack Jannika för att du gjorde det. 803 gånger tack!

-lillebror

Den 3 januari 2015 somnade vår älskade Jenni in lugnt och fridfullt.
Hon har det bra nu. Ingen mer smärta, inga fler behandlingar, bara lugn och ro.
Hon var aldrig ensam, vi stod vid hennes sida in i det sista.

Några dagar efter vårens diagnos, när stämningarna var som dystrast skrev jag ett brev åt Jenni som jag hämtade till henne till sjukhuset. Jag lovade henne att publicera det sen, efter.. efter att hon gått vidare. Här är det nu.

Den 20 Mars 2014

Till min syster,

Du är den positivaste människa jag någonsin har känt. Du strålar av energi och alla i din närhet blir glada i ditt sällskap. Man kan sätta dej i vilket sällskap som helst och du har fått vänner på mindre än fem minuter.  Jag känner ingen som du. Du är en solros bland maskrosor. Ditt skratt smittar alla och vi skrattar alla med dej.

Nu ska du lämna oss, lämna mej, och det suger mer än jag kan beskriva, men jag tänker inte vänta tills du är död för att säga hur mycket du betyder för mej. Jag har sett upp till dej hela mitt liv. Först fysiskt, men främst med avund i ögonen: ”Hur kan hon allt det där? Hur gör hon?” När vi var små försökte jag efterapa dej bäst jag kunde, men det var inte alltid så lätt, du var äldre och det var lättare för dej.  När vi blev äldre blev efterapningarna mindre, men jag har fortfarande dej som förebild t.ex. med tanke på att skapa kontakter och nätverka. Eller att pröva på nya och ibland lite annorlundare saker.

Jag har alltid beundrat dej för att du flyttat ut i världen och prövat på nya saker, medan jag aldrig fick mod nog till det. Att du sedan ännu lyckas lära dej varje lands språk du bosätter dej i, över går lite min förmåga att förstå, men det berättar om vilken enorm kapacitet du har att ta till dej nya saker och skapa nya kontakter vart du än går.  Nackdelen med att du flytta till Sverige, Schweiz, Italien, Spanien och Tyskland är att jag inte alltid hade lika nära kontakt med dej som t.ex. under studietiden då vi bodde nära varandra och kunde komma över på spontan-besök utan orsak. Sedan satt vi uppe och snackade till mitt-i-natten om allt och alla.

”De gudarna älskar dör unga” sa dom gamla grekerna.  “- Det vill jag inte! Lämna min syster ifred och sluta älska henne, hon är min!” Vill jag skrika över hela stan. Fast en så fin människa som Dej, kan man inte ha för sej själv. Det vore ett brott mot mänskligheten, om något.  De får mej att tänka på en av dina favoritförfattare Astrid Lindgren och hennes bröderna Lejonhjärta. Det var en av mina favorithistorier som barn. Kanske du nu ska till Nangijala, vem vet? Men kan tänka mej att ifall dom behöver hjälp där, är du den första dom “ringer” till. För vem annan kunde lysa upp världen så som du? Kanske vi syns där en dag, så reservera en plats i solen åt mej, systra mi.

Jag älskar dej och kommer alltid att sakna dej,

Lillebror

Hon bad mej fortsätta skriva i hennes blogg. Det ska jag göra, men jag ska inte ta över bloggen. Den är Jennis. Jag skriver bara några inlägg som jag lovat.