Andra dagen på sjuhuset börjar som vanligt med att laboratorietanten kommer skramlande med vagnen med nålar, blodprovstuber, tufferin, alkohol (för att putsa huden), tejp och gasbinda. Strax efteråt kommer frukostbrickan med te, välling, bröd, yoghurt och juice. Jag har fortfarande aptit, eftersom cytostatikabehandlingen inte ännu börjat, så jag äter i lugn takt och före jag har slutat, kommer sjuksöterskan som skall sköta morgonrutinerna; mäta feber, blodtryck, pulsen, syresaturationen i blodet och vikten. Strax efteråt kommer mamma, för vi vet att läkarna idag skall komma och tala med oss om gårdagens benmärgsprov och vad det visade och hur de tänkt sig att vi skall gå vidare med tanke på behandlingar etc.

Då de två läkarna kommer in, ser de lite småblyga och mycket allvarliga ut. Den ena står med händerna i kors framför magen och stirrar ner i golvet under hela samtalet medan den andra, avdelningsläkaren, kort och koncist berättar att det helt klart framkommit från benmärgsprovet att leukemin kommit tillbaka och att jag nu har ett val; antingen kan jag tacka nej till cytostatikabehandling, då jag troligen skulle dö före sommaren är slut, eller så kan jag välja att ta emot behandlingar, då vi kan ”köpa mertid” åt mig, men att ingen vet hur länge det tar innan leukemin kommer tillbaka igen. För den kommer att komma tillbaka.

”Jahha”, säger jag lite chockat,  ”hur länge har jag på mig att fundera?”. ”Det är inte så bråttom, men om du kunde svara tills idag på eftermiddagen, vore det bra”, säger läkaren. Alltså va??, tänker jag. Hur tror de att jag som just i princip fått höra min dödsdom, skulle kunna tänka klart på ungefär närmaste vecka? Min första reaktion, under ca en nanosekund, var fine, fuck it! Inga mera cytostatikan och gifter i min kropp, ge mig min frihet och mina tre månader och så tackar jag för mig. Jag orkar inte. Kämpa. Mer. I nästa nanosekund är det klart att jag måste välja att ta emot behandlingarna. En sak är klar- det var inget egentligt val jag hade som läkarna gav mig. Inte kan man ju bara ge upp för att man är chockad och tycker att läkarna är klumpiga och inte helt diplomatiska med sin information?!

Men, faktum kvarstår, läkarna försöker inte bota mig från leukemin den här gången (vilket har varit målet de tidigare gångerna), utan de skall ”bara” få sjukdomen i s.k. remission, dvs på paus och sedan hoppas vi/ de på att den skall vara på paus så länge som möjligt. Då jag frågar en annan läkare en vecka senare vad denna ”extra tid” vi försöker köpa innebär, säger han helt klart att det inte handlar om 5 eller 10 år. Jahha, men då vet jag det. Det känns bättre att ha någonslags fakta, än att bara hänga nånstans i luften därute med ingen specifik information. Sen kan man ju alltid diskutera att det inom x antal år har hittats nya metoder och läkemedel som på allvar kan göra mig frisk, men det tar vi sen den dagen den frågan blir aktuell. Nu gäller det att fighta denna fight på heltid och se till att jag ännu är här den dagen som läkemedelsforskningen gått så mycket framåt att de på allvar kunde bota mig från den här urtrista och jobbiga Morran inuti mig.

Vad jag märkte under dessa första chockade dygn efter det ångestfyllda samtalet med läkarna, är att jag inte har någon dödsångest. Jag var helt säker på att jag kommer att dö ”före min tid”, men det kändes okej. Jag har levat ett otroligt intressant och innehållsrikt liv och det finns inte något jag egentligen ångrar. Kanske att jag inte åkt till Tierra de Fuego och Ushuaia och bilat upp till Buenos Aires genom La Pampa, men det kan jag kanske leva utan? Det jobbigaste var att jag kände att jag skulle missa så mycket av framtiden, då alla syskonbarn och gu’barn och kompisars barn skulle växa och bli underbara människor som jag så gärna skulle känna även sen. Dessutom skulle de inte riktigt ha nån aning om vem den där konstiga Jenni är som deras föräldrar (hoppeligen ; ) ) talade om. Jag skulle missa somrar på landet och aldrig mera få se världens-bästa-Haddock-hund i Stockholm eller se den där musikalen i London som var planerad eller Mamma Mia på Svenskis, listan blir ganska lång när jag tänker på det. Men igen, jag skulle ha det bra där på molnets kant. Jag vet att momi och famo och många andra skulle vänta på mig där. Jag skulle må hur bra som helst! Egentligen är det ju mycket jobbigare för alla som blir kvar. Men det kan jag inte ens börja att tänka på eller skriva om, för då blir jag så ledsen så jag inte vet vad jag skall ta mig till. Så det får (än så länge) förbli osagt.

Dagens sång hade jag helt glömt bort, men älskade vännen J påminde mig om den igår. Den är så otroligt fin och passar så bra in i dagens tema!