Hösten 2011

Jahha, så var det bara att sätta igång. Det skulle ringas till pappa & co i Stockholm, till min syster i Frankrike, till min bror som var på väg till landet med sin familj. Till mina bästa vänner som jag skulle ha träffat senare på kvällen över en lugn middag med lite vin och mycket tjatter. Jag skulle ju bara vara hemma från Berlin över helgen.

Och många, många andra. Fast det fick bli till en annan dag. En människa tål bara att chocka ett visst antal personer per gång.

Exempel på hur ett samtal kunde gå till;

Jag: ”Hej, sitter du i bilen?”

Lillebror: ”Ja, vi är på väg till landet”

”Okej” min röst börjar bli grumlig, men jag försöker hålla mig så att han inte ska köra i diket.. ”Ring mig när ni är framme”. Tuut, tuut.. Tårarna rinner..

Pappa klarade jag också av att tala med och berätta det o-troliga som (igen) hade skett. Han hade ju sen den tveksamma äran att dela med sig om det skedda till min bonusmamma och småsystrar som ännu bodde hemma. Men då det gällde mina kompisar, som jag skulle se en timme senare, måste jag sätta mamma (som skulle komma att bli min ”personliga assistent” de följande månaderna) på jobb. Jag visste bara att jag inte klarade / orkade berätta det en gång till utan att gråta hysteriskt, så hon fick sköta om att dela med sig av ”nyheten” och ge dem den första chocken, sen kunde jag ta över. Dock inte utan att gråta, men det gick ändå att tala vid det skedet.

Så ringde brorsan tillbaka, de hade stannat i butiken, snart skulle de vara på landet. Jag berättade vad som stod på. ”Det är lättare andra gången”, sa han. Puss, puss, kram, kram.

Lite senare talade jag med min syster i Frankrike och medan jag talade med henne, ringde det på dörren och där stod lillebror! Älkkade vänden, som vår farmor skulle ha sagt! Han hade kört familjen till landet och sen kört raka vägen tillbaka till stan. Jag grät, han hulkade, mamma grät, T var rörd, min syster i telefonen grät. Men det kändes härligt att ha det stödet av alla från första stund! Igen!

Där satt vi sedan kring mammas matbord hela kvällen och talade. Jag har ingen aning om vad, men jag antar att vi diskuterade om leukemi, sjukhus, behandlingar och allt det andra som vi redan liksom kände till alltför väl. Dock är jag inte säker. Jag vet inte heller hur, eller om, jag sov den natten. Minnet finns helt enkelt inte.

Dessutom, slog det mig, måste jag ju meddela min chef i Berlin att jag inte skulle komma att vara på jobbet på måndagen. Eller troligen under hela det närmaste året, för den delen. Skriva ner alla projekt som jag höll på med på jobbet, så att inget skulle bli ogjort. Ordna, ordna, ordna. Fixa, fixa, fixa. Eftersom jag anade precis hur illa jag skulle komma att må om bara några få dagar, visste jag att jag måste hantera allt som hade med jobbet att göra före tisdagen. Så där satt jag i dagarna tre och skrev ett ”testamente” till mina kolleger. Föreslog vem som skulle ta över vad, vilka mina kontaktpersoner i Latinamerika var och vem av dem som skötte det ena projektet och vem som var bäst lämpat för det andra och det tredje..

Sedan skickade jag iväg det hela på måndag eftermiddag, i god tid före jag skulle vara på avdelningen nästa morgon.

Inget skulle bli ogjort bara för att jag råkat få leukemi..