Hösten 2012

Jag darrar som ett asplöv. Inte för att jag skulle ha kallt eller vara rädd, utan för att de precis tog ett benmärgsprov (helt enligt plan). Idag hade läkaren (eller kanske mera jag) lite otur med bedövningen eftersom stället där hon gick in med nålen i bröstkorgen inte var exakt det stället som hon bedövat.

Men, man blir van..

Däremot var jag inte van den första gången de gjorde ett benmärgsprov hösten 2005. Den gången var det jädrans obehagligt, det gjorde ont som bara den och det var extra äckligt eftersom jag aldrig varit med om det förut. Allt okänt är ju (mer eller mindre) skrämmande. Jag visste inte vad jag skulle gå igenom eller när jag kunde förvänta mig att smärtan var som värst, för att sedan kunna andas ut. Dessutom var det speciellt jobbigt för att (den då nybakade hematologiska) läkaren hade extra svårt att få ut benmärgsvätskan, eftersom min benmärg var så full av cancer så den hade klumpat sig. Normalt ska benmärgsvätskan vara just det, vätska. Men den gången var det som sagt svårt och läkare P huffade och puffade på och svetten lackade både på honom och på mig. Till slut fick han gå ut och hämta överläkare E, som gjorde ingreppet på 10 minuter. Ah äntligen, det tog ju sin tid!, tänkte jag. Eller trodde att jag tänkte. Tydligen hade jag sagt det högt. Det var jag dock inte medveten om, utan min rumskompis berättade det skrattande åt mig när läkarna gått ut ur rummet. Hoppsan.

Men idag gick det snabbt igen, betydligt snabbare än genom höftbenet, som de gjorde så länge jag hade lymfom. Skillnaden är att höftbenet är betydligt tjockare än bröstkorgen, så ingreppet är mera invasivt och räcker längre. Fast då de tar provet genom bröstkorgen känns det som om de drog själen ur en då de suger ut vätskan. Idag var den känslan extra stor. Kanske för att läkaren gjorde något konstigt? Kanske för att nålen var i en speciell vinkel? Vad vet jag? Jag är ju inte läkare.

Men som plåster på såren var jag ute och äta med mina bästa kompisar sedan lågstadiet. Och härlig kväll hade vi. Som vanligt. Jag uppskattar så otroligt mycket att kunna träffa mina vänner och familjen och bekanta och halvbekanta med jämna mellanrum igen. Det att jag njuter så mycket beror i allra högsta grad på att jag igen får röra mig fritt bland folk och äta restaurangmat efter alla restriktioner jag haft, men också dels på att jag så länge bodde utomlands. De senaste åren har det varit lite ”på kort” att hinna se alla som jag bryr mig om här hemma.

Så man kan säga att turen i oturen är att jag är tillbaka i Finland igen!