Hösten 2011

Där satt vi på sjukhuset, mamma, min bror och jag. Igen. Dock på en ny avdelning, eftersom hematologiska avdelningen flyttat till det nya Triangelsjukhuset. Överläkaren kom in, presenterade sig med allvarlig min, varpå jag sa ”Hej vi har ju setts förut”.

”Hmmmm”, sa läkaren, som fortfarande inte rörde en min. Vad han inte kom ihåg var att han var just den läkaren som tog det obehagliga första benmärgsprovet på mig 6 år tidigare. Jag hoppas han är bättre nuförtiden, hann jag tänka innan han började tala.

”Ja, det ser alltså ut som att du har Akut Myolomisk Leukemi. Det finns alltför mycket blaster i ditt blod” började läkare P.

”Blaster?”

”Det är omogna blodceller som vid akut leukemi infiltrerar benmärgen. Du har 55% blaster i ditt blod medan det normala är 5% eller mindre.”

”Hur kommer det sig att det nu denna gång är leukemi och inte lymfom?”

”Ja, nu är det ju så att detta kan hända i vissa fall då patienten tidigare genomgått mycket starka sytostatika-behandlingar. Din benmärg har aldrig riktigt återhämtat sig under de senaste fem-sex åren och nu gick det sedan så långt som leukemi.

”Jahha, vad kommer vårdplanen att se ut som och kommer jag att få samma cytostatikafaser som sist?

Och så pågick det, jag eller mamma eller brorsan frågade frågor, och läkaren svarade. Han förstod dock inte våra skämt, eller trodde troligen att vi var helt sjuka i huvudet när vi satt där och inte var helt gråa av chocken. Men som min bror sa ”det är lättare andra gången”. Och delvis fick han ju rätt.

Så gick läkaren, sjuksköterskan och närvårdaren ut, och vi blev kvar där. Funderade en stund, gjorde några korsord, diskuterade det nya, fräscha rummet för två. Med eget kylskåp- vilken lyx! Jag var den första i rummet, så jag fick välja säng. Jag valde naturligtvis sängen vid fönstret med vy rakt över viken till stadsdelen där jag bott de senaste 15 åren (då jag bott i Finland, bör tilläggas). Åsså var det liksom bara att börja; brorsan åkte till jobbet, jag bytte om till sjukhuskläder och mamma och jag började packa upp mina grejer; böcker, nån tidning, musik, necessär etc.

Sen var det bara att vänta.

En sjuksköterska kom in för att mäta febern, ta pulsen och blodtrycket. Sen frågade hon om hon får bli min omahoitaja (”egenskötare”).

Och vänta.

Närsköterskan kom in för att ge mig några krämer.

Och vänta.

Sjuksköterskan kom in för att väga mig.

Och vänta.

En person från köket kom in för att fråga vad jag ville ha till lunch och ifall jag ville ha nåt att dricka. Samtidigt skrev hon upp vad jag hade för morgonmåls- och dryckespreferenser och ifall jag hade någon specialdiet.

Och vänta.

Tala i telefon med syster och pappa och kompisar.

Och vänta.

De kom in och frågade vad jag ville ha till middag.

Och vänta.

Jag åt. Mamma åkte hem. Nati nati. Ring om det är nåt, fast mitt i natten, jag har telefonen på. Nattsköterskan kom in och gav kvällsmedicinen och undrade ifall jag vill ha en insomningstablett. Jag antar att jag tog den. Annars hade nog obehaget som så småningom kom krypandes hållit mig vaken hela natten.

Det var den första dagen på den andra sjukhusrundan. Men det skulle komma att bli rätt många till. Alltför många.