Sommaren 2012

Tänk vad ens kropp kan ta stryk av att ligga sysslolös i en säng i flera månader! Inga muskler finns kvar, balansen har jag inte sett sen 2011 och kläderna passar inte, eftersom maten inte smakade på sisådär 8 månader.

Att försöka leva ett normalt liv (fast vad är nu egentligen normalt?) har visat sig vara lite av en omöjlighet. Man får ju göra det bästa av vad man har och jämför vi hur svag jag var under våren, så kan jag skatta mig lycklig på vad jag orkar nu.

Men, hur ska jag klara av att acceptera att jag inte klarar av att lyfta en väska eller matkasse eller orka hänga tvätt, något som förut var en ”tårtbit”?

Vad löjligt det känns att måsta få hjälp då man ska stiga på en (lite större och högre) båt.
– ”Om du skuffar på bakifrån och du drar i mina armar, så kommer jag nog i..”
Hur vuxet och självständigt känns det?  Sen att jag inte riktigt heller har något balanssinne får ju mig att verka som en mossig landkrabba.

Fast jag måste nog ge en guldmedalj åt alla som inser att detta bara är läget just nu, och hjälper mig med exakt allt som om det vore den vanligaste sysslan i världen. Även om jag känner mig som världens latmask.

Fast det bjuder jag på. Åtminstone en tid framöver.

De första veckorna och månaderna efter att jag kommit hem från sjukhuset och all fysisk ansträngning kändes totalt övermäktig (läs; att gå i duschen kändes som ett lika oöverkomligt hinder som att springa en maraton och tanken på att gå ut och gå fick mig nästan att gråta), kunde jag ändå känna att jag hade tur. Tur i jämförelse med dem som är gamla och har svårt att röra sig eller människor med rörelsehinder som aldrig blir bra. Jag visste ju att jag en dag kommer att kunna röra mig obehindrat igen (även om processen var lite väl långsam, om någon frågar mig). De andra har ju liksom ”ingen väg tillbaka”. Och nu vill jag absolut inte låta politiskt okorrekt, utan vill bara understryka att jag känner mig lyckligt lottad!

Fast ju flera månader som går efter cytostatika behandlingarna och transplantationen, desto svårare är det att komma ihåg att jag inte är riktigt frisk ännu. Som min psykoterapeut sa; även om jag på yttre sidan ser frisk ut så pågår det ett förskräckligt krig om herraväldet inombords där friska och sjuka celler strider och kroppen försöker komma över de otroliga gifter som den tagit emot och all skada de orsakat.

Men det känns som detaljer. Jag njuter ju så av livet igen!