Hösten 2011

Jag vet inte riktigt hur diskussionen började, men det kändes som den naturligaste saken i världen att diskutera min begravning.

Det var en solig höstdag och pappa satt i fåtöljen vid fönstret och mamma satt vid bordet där det, till städerskornas stora förfäran, hade samlats en mängd tidningar, böcker och blommor av plast (riktiga blommor var förbjudna på avdelningen, p.g.a. att de kan föra med sig små basilusker som inte är bra för patienter med lågt immunförsvar). Rummet måste nämligen städas exakt varje dag, så att allt skulle hållas så rent och hygieniskt som möjligt för mig och min rumskompis. Alla ytor skulle torkas av och ju mera grejs jag/ vi hade, desto svårare var det ju för dem att göra rent.

Jag satt med datorn i famnen på sängen och undrade lite sådär plötsligt var jag ska bli begraven. Finns det plats bredvid famo? Ja, det finns det, sa pappa. Bra, då vill jag bli kremerad och begraven bredvid henne!

Jag fortsatte med att säga att människor på min begravning helst inte skall klä sig i svart, utan i precis de färger de känner sig bekvämast i. Den tanken har jag faktiskt haft redan länge. Ända sedan K dog som 23-årig och hade bett sina föräldrar förmedla åt oss alla som skulle på begravningen att vi skulle sätta på oss något färggrant. Hon var ju ung och full av livslust och ville bli ihågkommen på samma sätt. Även om den begravningen var en av de jobbigaste sakerna jag gått igenom, så var det ändå på något sätt härligt att gå dit med en röd kavaj och en färggrann duk runt halsen.

Jag vill dessutom att ”Niin kaunis om maa” av Kari Rydman skall spelas som en av sångerna, la jag till. Sedan har jag lite tänkt att ”Rayando el sol” av Maná kunde vara en bra sång som speglar mina år i Spanien och alla härliga människor jag lärde känna där. Tänk så många gånger vi gått och sjungit på den sången på någon gata i Zaragoza eller gränd i Reggio Emilia eller på Skansen i Stockholm med la banda. Jo, den skulle absolut spelas! Dessutom en sång på franska och en på svenska, förstås. Kanske Stormskärsmaja eller Höstvisan?

Men den absolut viktigaste skulle ändå vara ”Niin kaunis on maa”, den är nämligen jätte speciell för mig. När jag var lite hade vi LP:n hemma och jag trodde att det var jag som var på fotot på LP:ns skal. En liten flicka med brunt hår och bruna ögon som stod vid vassen på en strand, lite nerklottad i lera. Jag tyckte mig komma ihåg att en sådan bild tagits av mig på stugan mamma och pappa hyrde i Bromarf.

Det var ju förstås inte jag på fotot, men sången är en av de underbaraste och sorligaste sångerna jag någonsin hört. Kari Rydman, som var musiklärare, skrev sången då en av hans små elever blev under bilen och dog. Det är hans/ hennes klasskamrater som sjunger i kören i bakgrunden. Kan det bli mera rörande? Jag kan fortfarande inte lyssna på sången utan att börja gråta.

Diskussionen om begravningar fortsatte med att mamma och pappa berättade vad de hade för planer för sin egna begravningar och ifall de ville bli kremerade eller inte och vilken slags musik de ville att skulle spelas i kyrkan.

Tänk såna saker man tänker på när livet krymper till en liten bubbla där ”päivä kerrallaan” (en dag i sänder) inte längre är ett ordspråk, utan rena rama sanningen..

Sedan var det kanske dags för lunch eller kaffe eller kanske en sköterska kom in i rummet och skulle ge mig eftermiddagsmedicinen. Men diskussionerna övergick helt naturligt i andra banor och dagen fortsatte med fokus på något annat ämne. Men även om jag för tillfället inte längre behöver planera min begravning och har satt reservationen bredvid famo ”på is”, så håller jag fast vid vad jag sade på sjukhuset. En sådan begravning vill jag ha. Och alla är bjudna!