Kroppslig konkurs
30.07.2013 15:46 | Skriven av i OkategoriseradeKan en kropp gå i konkurs? Jag tror det. I alla fall antar jag det. Och om det är möjligt, så tror jag att min håller på att meddela att alla pengar är slut, att bankkontot visar rött. Att även sparpengarna så småningom börjar tryta. I alla fall känns det så. Besparingarna som togs ut för ett år sedan och det sedan dess inte funnits sådär speciellt mycket av, börjar gnälla. Besparingarna som jag trodde hade vuxit sig större och starkare sedan transplantationen kvider till vid minsta lilla infektion eller virus. ”Hjälp, hjälp”, piper de. ”Vi klarar inte detta. Åtminstone inte utan läkarbesök, extra mediciner, sjukdagar i sängen och kanske några ingrepp. Vi behöver hjälp!”
Käften på er!
Min kropp- ett konkursbo som reagerar på minsta lilla flunssa, krafttag, sömnlös natt. Som är livrädd för vattkoppor. Så livrädd att den inte låter mig gå någonstans i närheten av en annan kropp som kanske-eventuellt-måhända bär på smittan. Ett konkursbo som reagerar på allt. Inte allt, nu överdriver jag. Men en kropp som reagerar på betydligt mera än en kropp som fått slippa vara så nära ruinens brant. En annan kropp som inte varit med om lymfom och cellgifter. Och leukemi och cellgifter. Och stamcellstransplantation och allt det sen innebär. Som inte kvider till då solen lyser eller vinder tar i lite extra, för att ögonen har käänteishyljintä (graft vs host disease). En kropp som inte totalkollapsar då vinterflunssorna drar igång. En kropp som inte bryr sig fast den skulle bli lämnad i bastun en lite längre stund. En kropp som kan gå och simma från klipporna, för balansen inte blev nånstans mellan cellgiftsbehandling 1 och 13. En kropp som inte börjar hicka av bubblor i drickan. En kropp som inte jåmar för minsta lilla.
Detta kan i värsta fall pågå resten av livet, säger läkare V och tittar allvarligt på mig. Jahha, säger jag och skrattar. Vad annat kan man?
Är jag överraskad? Knappast.
Störd? Förvisso.
Ledsen? Visst.
Känner att det fick räcka nu? Jo tack!
Glad att jag ändå är vid liv och mår tusen och åter tusen gånger bättre än för ett år sedan? Hell yeah!
You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 Both comments and pings are currently closed.
Du är den mest otroliga kvinna Jenni! Vi är alla så lyckliga att du är här med oss.
Tack älskade du! <3
Får jag fråga vad läkarna säger om dina framtidsprognoser ? Kanske en känslig fråga,men jag föreställer mig att du- medvetet eller inte- tänkt att du KANSKE inte kommer att överleva … När jag läste din blogg nu verkar du rent fysiskt må sämre än du gjorde senast du skrev.
Hej Helena!
Min blogg är kanske lite råddig från en oinsatt persons synvinkel, i.om att jag hoppar fram och tillbaka i tiden från ett inlägg till ett annat. Jag mår bra, men visst kommer det dagar som jag rent fysiskt mår sämre (lite ont i ögonen här och lite problem med slemhinnor där och en och annan förkylning och så), men inget alarmerande har hänt. Klara framtidsprognoser vågar de egentligen inte ge, eftersom varje människa är ett fall för sig, men ju längre tid det går från stamcellstransplantationen, desto bättre och desto större är oddsen att jag ”klarar” mig. 🙂