Jag ser dig knappt över viken i den skymmande kvällen. Du är så nära men ändå så otroligt långt borta. Du är en annan värld. Jag kan inte förstå hur långt från dig jag kommit. Du är en så stor del av mig, men här promenerar jag ändå i rask takt. Jag vill bara sätta mig ner och gråta. Jag är stark, men ändå inte. Jag har kommit otroligt långt från dig och min kropp har inte längre ett behov av att ligga på dina avdelningar, men ändå känns det som om det var igår det var du och jag. Alla minnen och tankar sköljer över mig. Hur skall jag förklara mina känslor för dig? Det är svårt, lite schizofrent. Tillit. Förtoende. Längtan. En känsla av att allt blir bra. Obehag och sorg. Ett gnutta rädsla att det ska bli du och jag en gång till. Men nej. Det kommer inte att hända igen. Andningen fungerar. Musklerna finns. Hjärtat bultar inte i bröstet så att jag tror att jag skall dö om jag tar bara ett endaste steg till. Ja! Här går jag i höstkvällen, tittar ut över viken och ser dig, Mejlans sjukhus, min gamle vän.