Våren 2014

Det är inte sant! Där satt vi igen på Mejlans och väntade på att läkarna skulle ta det ena testet efter det andra för att komma fram till vad jag led av..fast jag bestämt visste att det var leukemin som kommit tillbaka. Det hade slagit mig klockan 5 samma morgon, då jag hade vaknat helt svettig och alla delar föll på plats; varför jag varit heeeelt slut den senaste månaden, varför maten inte smakat, varföt jag varit håglös, deprimerad, trött och helt slut sedan januari. När svaret till sist kom och de skickade upp mig till hematologiska avdelningen 7A, kom det inte som en överrsakning. Livet hade (igen) gett mig en örfil rakt i ansiktet  och nu skulle jag då nånstans ifrån hitta krafter till att försvara mig mot den här tredje attacken. Livet skulle på paus igen. Det skulle anmälas till jobbet att jag inte skulle dyka upp där på en tid, jag skrev långa mail som innehöll allt som jag höll på med eller borde påbörjas för att arbetsuppgifterna skulle gå framåt. Det skulle fixa sjukintyg. Resor, massager, bastuturer och körövningar skulle inhiberas. Tur så bodde jag i Finland den här gången, så behövde jag inte åtminstone gå igenom samma helvete med att få ett FPA-kort som sist..

Panetoz sommardänga från 2012 Dansa Pausa dök upp i mitt huvud igen (fast hos mig låter den lite mera såhär: Lev-pausa- andas-pausa-lid-pausa-må snäppet bättre-pausa-spy-pausa).