”Vem ska trösta Knyttet?” undrade jag. I min ensamhet i nattens mörker på sjukhuset. Då allt känns extra jobbigt och man nästan blir lite mörkrädd. Inte mörkrädd som ett barn, men rädd för tankarna som kommer krypande i nattens tystnad. Då ingen kommer och avbryter en och drar upp en ur dessa jobbiga, och oftast inte helt realistiska, tankar.

Men nu har jag har svaret på frågan- alla ska trösta Knyttet! Det otroliga stöd och den kärlek som både min familj, mina vänner, men även mer eller mindre okända människor visat mig efter blogginlägget, har överrumplat mig. Att det är så många som bryr sig och hör av sig! Som peppar mig och skickar positiv energi, kämpakramar, skratt, tårar, empati, mat, pussar och ömhet. Jag skall aldrig känna mig emsammast i världen mera. Hur skulle jag kunna göra det? Med en så enorm och aktiv hejarklack? Näe!

Nästa gång jag ligger där i sjukhussängen och det är dags att släcka lamporna och mörkret lägger sig över rummet, då ska jag tänka på alla er härliga, underbara människor som bara vill mig väl. Då kommer den där skyddande konkongen att bildas, men nu får jag inte klaustrofobi och känner att den kväver mig, utan den lägger sig under mig, som en skyddande vagga och jag kan somna i lugn och ro, utan att behöva få obehag eller vara rädd för nattens mörka timmar. Jag är skyddad och ni håller alla mig om ryggen och stöttar mig genom nattens mörker. Men även genom dagens ljus. Alltid. Hela tiden.