En sån psykisk stress. Att måsta vara på sjukhuset före klockan 8 på morgonen, för att hinna med på morgonens labbrunda. Detta för att de ska ta benmärgsprov under förmiddagen och läkarna helst vill ha mina blodvärden före de börjar ”borra” i mig.

Idag gick det ovanligt bra, det är ju så ljust på morgnarna redan, så vi var på sjukhuset redan 20 före 8. Laboratorietanten kom kl.8, men hade inte alla 21 provtuber med sig, så jag fick snällt vänta i en timme till. Efter att tant nummer två varit inne och tagit provena, gick vi ” ut och gå” i avdelningens ca 150 m långa korridor. Då jag såg sjuksköterskan som hade ansvar för mig idag, bad jag henne ge mig en Diapam före benmärgsprovet, eftersom det lugnar ner en på ett skönt sätt (ingreppet är inte så farligt och man blir van vid det efter x antal gånger, men allt som oftast erbjuder de lugnande medicin ändå). ” De brukar normalt ge mig 10mg, men det räcker nog med 5mg idag”, sa jag till sjuksköterskan, van som jag var att få lugnande innan ingreppet. Sist sov jag i tre timmar, eftersom Diapamen gjorde mig så lugn och trött.

En stund senare kom läkaren, sjuksköterskan och en från laboratoriet för att utföra benmärgsprovet. Då låg jag redan mycket avslappnad på sjukhussängen och de kunde sätta igång direkt med att bedöva mitt vänstra höftben och huden runtomkring. Då läkaren skulle gå in med ”borren”/ nålen (eller ”vapnet” som jag kallar det), knep det till, vilket betyder att bedövningen inte ännu tagit ordentligt. Vi väntade en stund till och så kunde proceduren börja; läkaren går in i höftbenet, suger upp vätska, som sedan experten från labbet snabbanalyserar för att se om det kommit tillräckligt med fragment från själva benmärgsvätskan, eller om det bara kommit blod. Idag hade vi lite otur, och efter fem försök på lite olika ställen, sa läkaren att det nog är bäst att försöka gå in via bröstkorgen, eftersom det där ibland kan vara lättare att få tillräckligt med själva vätskan.

Jahha. Då hjälps inte annat än att vända på sig, blunda (för vem vill nu se ”vapnen” de använder för att gå in i bröstkorgen på en??) och vänta på att bedövningen (som egentligen är det obehagligaste och gör absolut mest ont) ska börja verka, så att läkaren kan börja ingreppet. Den här gången hade vi tur och det kom benmärgsvätska direkt på första gången, så läkaren kunde från samma ställe ta alla tre prover som behövs för att göra testerna för att kunna analysera om cytostatikabehandlingen hjälpt eller om det finns kvar några rester av leukemin i kroppen.

Efter ingreppet somnar jag nästan direkt, Diapamen har gjort sitt. Nu gäller det bara att vänta på svaren från ingreppet, så att läkarna kan bestämma hur vi ska gå framåt.

Den väntandes tid är lång…